Det var en gång en flicka som hette Frida, och hon var den enda i stan som visste vad skogens kusliga hemlighet var. Men det visste hon först efter halloween.
I utkanten av stan, där skogen började, fanns en gammal stig. De stora barnen sa att det fanns något där inne som lyste. Ett grönt ljus, lågt nere vid marken, som ingen kunde förklara. Några sa att det var ett spöke. Andra sa att det var ögon.
Frida var åtta. Hennes kusin Noel var sex och skulle sova över hos henne på halloween. De hade gått runt i hela kvarteret och sagt ”bus eller godis”, Frida som fladdermus och Noel som pumpa, och nu satt de på trappan med var sin påse och pratade om ljuset.
”Jag tror att det är ett spöke”, sa Noel.
”Spöken finns inte”, sa Frida. Men hon var inte helt säker.
Fridas mamma satt bakom dem på trappan. Hon hade hört alltihop.
”Ska vi gå dit och titta?” sa hon.
Noel tittade på Frida. Frida tittade på Noel.
”Nu?” sa Frida.
”Just nu”, sa mamma. ”Men på mina villkor. Ni går hela tiden alldeles bredvid mig. Vi stannar på stigen. Och jag har ficklampan.”
De tog jackor på sig över maskeraddräkterna. Mamma tog den stora ficklampan och en liten extra. Sedan gick de ner till slutet av gatan och in på stigen.
Under träden var det mycket mörkare än på gatan. Löven prasslade under deras skor. Någonstans längre in knäcktes en gren, och Noel tog Frida i handen och höll hårt.
”Var är ljuset?” viskade han.
”Vi kan inte se det så länge ficklampan är tänd”, sa mamma. ”Det är för svagt.” Hon stannade vid en gammal stubbe en bit in i skogen, precis vid stigen. ”Här. Det var här jag själv såg det när jag var liten.”
Hon släckte ficklampan.
Först var det bara svart. Alldeles svart. Noel kramade Fridas hand.
”Vänta”, viskade mamma. ”Ögonen måste vänja sig. Det tar en liten stund.”
De väntade. Frida kunde höra sina egna andetag och Noels. Någonstans ute i skogen hoade en uggla.
Och sedan, långsamt, började det komma fram.
Nere vid stubben, i en bit trä som var mjuk och fuktig, fanns ett ljus. Det var grönt och väldigt, väldigt svagt, som om någon hade ritat med lysande krita. Det böljade inte och fladdrade inte. Det bara lyste. Stilla och grönt i mörkret.
”Vad är det?” viskade Noel.
”Det kallas lysved”, sa mamma. ”Det är en svamp. Den växer inne i det gamla träet som tunna trådar, och trådarna lyser. Ingen vet riktigt säkert varför. Men det har de gjort i många hundra år, och folk har alltid trott att det var spöken.”
Frida satte sig på huk. Hon ville röra vid det. Men mamma sa att man inte skulle peta på det, så att det kunde fortsätta lysa till nästa år. Så hon bara tittade.
Just då kom något ut ur buskarna på andra sidan stigen. Något lågt och tyst. Det stannade, och två små ögon lyste upp mot dem. Sedan vände det sig om och lunkade vidare in i skogen med en lång, yvig svans efter sig.
”En räv”, viskade Frida.
”Den ska nog också titta på lysveden”, sa Noel.
De stod kvar en stund till. Sedan tände mamma ficklampan igen, och det gröna ljuset försvann, som om det aldrig hade funnits.
”Vi ska inte berätta det för de stora barnen”, sa Noel på vägen hem.
”Varför inte?” frågade Frida.
”För då är det inte kusligt längre”, sa Noel.
Frida tänkte på det. Sedan nickade hon och lade fingret över munnen.
Vid den gamla stubben inne i skogen lyser lysveden vidare för sig själv, grön och svag, fast ingen tittar. En fladdermus och en pumpa ligger i en säng långt därifrån, och godispåsarna står på golvet bredvid dem, hopknutna till i morgon. God natt.
