Bandit-Benny och den listiga sheriffen

Det var en gång en bandit som hette Bandit-Benny. Han var lång och smal, med en stor svart mustasch som var krullig i ändarna, och han red på en gammal mulåsna som hette Bönan. Han var ingen farlig bandit. Han stal inga pengar. Han rånade inte postdiligensen. Men han älskade att ställa till med bus.

Han kom till den lilla staden Kringelbacka en tisdag i oktober. Kringelbacka låg mitt ute på prärien och hade en gata, en bagare, en barberare, en saloon, en smedja och en sheriff. Hon hette Hertha. Hon hade en stjärna på västen, grått hår i en lång fläta och en häst som hette Socker.

På onsdagsmorgonen vaknade staden, och allting var fel.

Skylten över bageriet sa BARBERARE. Skylten över barberaren sa BAGARE. Barberaren fick besök av tre personer som ville köpa rågbröd, och bagaren fick besök av en man som ville få skägget klippt.

På torsdagsmorgonen var det stövlarna. Folk ställde ut sina stövlar på verandan på kvällen så att de kunde vädras. Och på morgonen stod alla stövlarna vid fel hus. Smeden fick ett par små röda damstövlar med knappar. Bagarens dotter fick ett par jättestora leriga ridstövlar med sporrar.

På fredagsmorgonen var det sadlarna. Varenda häst i staden hade en annan hästs sadel på sig. Ingen av dem passade. Och saloondörrarna var ihopknutna med en rosett.

Folk kom till sheriffens kontor.

”Det är den nya killen”, sa smeden. ”Han med mustaschen. Han sitter i saloonen hela dagen och ler.”

”Det tror jag också”, sa Hertha. ”Men jag har inte sett honom göra det. Och man ska inte anklaga någon för något man inte har sett.”

Hon gick över till saloonen. Bandit-Benny satt vid ett bord med en kopp kaffe. Han log så att mustaschen krullade sig.

”God morgon, sheriffen”, sa han. ”Vilken konstig stad. Allting blir förbytt om nätterna.”

”Ja”, sa Hertha. ”Konstigt.”

Hon drack en kopp kaffe. Sedan gick hon igen.

Den kvällen gjorde Hertha tre saker.

Först gick hon till bagaren och lånade en stor säck mjöl. Hon strödde ett tunt, tunt lager mjöl över hela verandan framför alla husen. Så tunt att man inte kunde se det i mörkret. Men tillräckligt för att man skulle kunna se fotspår i det på morgonen.

Sedan gick hon till smeden och lånade en liten klocka. Den knöt hon fast under saloondörrarna, så att den skulle ringa om någon pillade på dem.

Och till sist satte hon sig på bänken framför sitt eget kontor, i det mörka hörnet under taket, med hatten nerdragen över ögonen, så att det såg ut som om hon sov.

Hon sov inte.

Vid midnatt kom Bandit-Benny smygande längs gatan. Han hade strumpor utanpå stövlarna så att de inte skulle låta. Han hade en rulle snöre över axeln. Han nynnade för sig själv.

Han smög upp på bagarens veranda och började skruva loss skylten igen.

Bakom sig hörde han en röst.

”God kväll, Benny.”

Bandit-Benny tappade skruvmejseln. Han vände sig om. Hertha stod nere på gatan med armarna i kors.

”God kväll, sheriffen”, sa han. ”Jag tyckte bara … att skylten hängde lite snett.”

Hertha pekade nedåt. Bakom honom, i det tunna lagret mjöl, gick en lång rad fotspår. Strumpfotspår. De gick från saloonen, över barberarens veranda, över smedjans, och upp till bagaren. Och borta vid saloonen dinglade klockan fortfarande under dörrarna. Det var den som hade berättat för Hertha att han var på väg, när han försökte knyta ihop dörrarna igen.

Bandit-Benny tittade på fotspåren. Han tittade på Hertha. Sedan började han skratta.

”Det var listigt”, sa han.

”Ja”, sa Hertha.

”Ska jag i fängelse?”

Hertha tänkte. Fängelset i Kringelbacka var litet. Det fanns en säng och en hink, och taket läckte.

”Nej”, sa hon. ”Du ska rätta till alltihop. I natt. Skyltarna ska tillbaka. Stövlarna ska stå vid rätt hus. Sadlarna ska på rätt hästar. Och du ska tala om för mig vilken stövel som hör till vilket hus. För det kommer jag inte ihåg.”

”Det gör jag”, sa Bandit-Benny. ”Jag har bra minne.”

Det hade han. Hela natten arbetade han. Hertha satt på bänken och höll uppsikt. Han skruvade tillbaka skyltarna. Han bar runt stövlarna, par för par, till rätt veranda. Han tog av sadlarna från hästarna och satte dem på rätt hästar och spände sadelgjordarna, inte för hårt och inte för löst, precis som varje häst var van vid. Det visade sig att han var riktigt bra med hästar.

Till sist kom han till Socker. Hon stod i stallet bakom sheriffens kontor och hade Bönans sadel på sig. Den var alldeles för liten. Hon såg förnärmad ut.

Bandit-Benny tog av den. Han satte Herthas sadel på henne och klappade henne på halsen. Socker puffade på honom med mulen.

”Hon tycker om dig”, sa Hertha förvånat. ”Hon tycker inte om någon.”

När solen gick upp var allting i Kringelbacka som det skulle vara. Folk vaknade och hittade sina stövlar. Bagaren sålde rågbröd. Barberaren klippte skägg. Bara mjölet på verandorna fanns kvar, och det sopade folk bort med ett leende.

Bandit-Benny red inte vidare den dagen. Smeden behövde en medhjälpare till hästarna. Han frågade om Benny ville försöka. Benny ville gärna försöka.

Han bor fortfarande i Kringelbacka. Han ställer fortfarande till med lite bus. Men bara en gång om året, på stadsfesten, och bara med sheriffens tillåtelse.

Ute i stallet bakom sheriffens kontor står Socker och Bönan sida vid sida i natt och knaprar hö. Hertha har hängt hatten på kroken. Och över prärien är det så tyst att man kan höra en prärievarg långt, långt borta. God natt.