Det var en gång en pojke som hette Johannes, och han var sju år och visste mer om dinosaurier än någon annan i hans klass. Han visste att stegosaurus hade en hjärna stor som en valnöt. Han visste att T. rex hade tänder stora som bananer. Och han visste att alla dinosaurierna hade levt för väldigt, väldigt länge sedan.
Det var bara en sak han inte riktigt förstod: hur länge ”väldigt, väldigt länge sedan” egentligen var.
”Hur länge sedan är det?” frågade han sin mamma en lördag.
”Sextiosex miljoner år”, sa mamma. ”Det var sista gången det fanns en T. rex.”
”Hur mycket är det?”
Mamma tänkte. ”Vi åker in och tittar.”
Så de tog tåget in till naturhistoriska museet. Det var en stor, gammal byggnad med höga tak och en doft av damm och golvvax. I den första salen hängde skelettet av en val från taket. I nästa stod en älg i en glasmonter. Men Johannes skulle längre in.
Längst in i museet fanns en lång, lång gång. Vid ingången stod en skylt: Resan genom tiden. Ett steg är en miljon år.
”Nu går vi tillbaka i tiden”, sa mamma. ”Steg för steg.”
Vid första steget fanns en bild av en mammut. ”Istiden”, stod det. ”Mindre än ett steg sedan.”
”Är mammuten inte ens ett steg bort?” frågade Johannes.
”Inte ens”, sa mamma.
De gick. Två steg. Tre. Vid det femte steget fanns en bild av en apa som stod upp på två ben. Vid det tionde fanns en haj som var lika lång som en buss. Johannes räknade högt, och en dam med en namnskylt från museet följde efter dem och log.
Tjugo steg. Trettio. Gången blev mörkare, och bilderna blev konstigare. En fågel som var högre än en vuxen man och inte kunde flyga. En häst som inte var större än en hund. Fyrtio steg. Femtio. Johannes gick långsammare nu, för det tog lång tid att räkna.
”Sextiosex”, sa han till slut och stannade.
Och där, på väggen, fanns ett streck. Vid strecket stod det: ”Här slog en jättesten ner från rymden. Efter det här steget finns det inga fler stora dinosaurier. Men deras släktingar, fåglarna, flyger omkring än i dag.”
Precis på andra sidan strecket stod ett skelett. Det var stort, men det var ingen T. rex. Det var en triceratops, med tre horn och en stor krage av ben runt halsen. Den stod med ena frambenet lyft, som om den var på väg någonstans.
”Är den på riktigt?” viskade Johannes.
”Den är på riktigt”, sa damen från museet. ”Det mesta är en kopia, men det här benet är äkta. Det har legat i jorden i sextiosex miljoner år.” Hon pekade på ett litet, brunt ben på en hylla bredvid. Där stod en skylt: Får gärna röras.
Johannes lade fingret på det. Det var kallt och strävt och lite blankt på ena sidan, och det var tyngre än han hade trott när han lyfte det lite.
”Det var någon”, sa han. ”Det var en riktig som gick omkring.”
”Ja”, sa damen.
Johannes tittade tillbaka längs gången. Han kunde inte alls se ingången längre. Den var långt där borta, sextiosex steg bort, och bakom den satt det människor och drack kaffe i museets kafé.
”Är det här långt?” frågade mamma.
”Det är ganska långt”, sa Johannes.
”Och ändå är det bara en liten bit av vägen”, sa damen. ”Gången fortsätter. Det finns dinosaurier i över hundrafemtio steg till.”
Johannes och mamma följde med. Han räknade fortfarande, men tystare nu. Vid hundra steg fanns en stegosaurus med plattor på ryggen, och han kom ihåg valnöten. Vid hundrafemtio fanns en liten, gänglig dinosaurie som liknade en kyckling på styltor. Och vid tvåhundratrettio steg tog gången slut vid en mörk vägg.
”Här började det”, sa damen. ”Den första dinosaurie man känner till.”
Det var en liten en. Den var inte ens så lång som Johannes.
På vägen hem på tåget satt han länge och tittade ut genom fönstret utan att säga något.
”Vad tänker du på?” frågade mamma.
”Om jag går hem från stationen”, sa Johannes, ”är det då längre sedan än dinosaurierna?”
”Nej”, sa mamma och skrattade. ”Det är ungefär femhundra steg.”
Johannes räknade länge. ”Då är det femhundra miljoner år”, sa han. ”Då finns det fiskar.”
”Då finns det fiskar”, sa mamma.
På kvällen, när han skulle lägga sig, gick han från badrummet in till sin säng och räknade högt. Det var tolv steg.
”Tolv miljoner år”, sa han och kröp ner under täcket. ”Det fanns inga dinosaurier. Men det fanns apor.”
Tolv steg, du. Så långt är det kanske från din dörr till din säng. Gå dem stilla i tankarna nu. Ett, två, tre, ända fram till kudden, och så landar du precis här, i dag. Sov gott. God natt.
