Det var en gång en liten cowboy som hette Billy. Han hade en hatt som var för stor, ett par stövlar som han hade fått efter sin kusin och en brun häst med en vit stjärna i pannan. Hästen hette förstås Stjärna.
Billy bodde på en ranch ute på prärien tillsammans med sin morfar. På dagarna hjälpte han till med korna och hönsen. Men på kvällarna satt de två vid lägerelden framför huset, och då kom det som Billy väntade på hela dagen.
Först en enda lång ton från kullarna. Aaauuuu.
Sedan en till. Och en till. Tills hela prärien sjöng.
”Prärievargarna”, sa morfar och kastade en pinne på elden. ”De sjunger för varandra. Då vet de var alla är.”
Men den senaste tiden hade något förändrats. Prärievargarna hade kommit närmare ranchen. En natt hade de lufsat runt hönshuset, och hönsen hade kacklat så högt att de inte värpte ett enda ägg på tre dagar. Männen från grannranchen pratade om att jaga bort vargarna långt härifrån.
”Varför kommer de så nära?” frågade Billy.
”Det vet jag inte”, sa morfar. ”Vi kanske borde ta reda på det.”
Nästa morgon, precis när solen gick upp, sadlade de hästarna. Billy på Stjärna. Morfar på sitt gamla grå sto. De red ut mot kullarna, långsamt, så att de inte skulle skrämma någon.
Vid den lilla ån i dalen, där pilträden växte, stannade morfar och pekade.
Där satt en prärievarg på en klippa. Hon var mager och grå, och nosen var nästan vit. Hon tittade på dem utan att springa iväg.
Och nere i ån fanns det inget vatten. Bara torra stenar och sprucken lera.
”Ån har torkat ut”, sa Billy långsamt.
Morfar nickade. ”Det har varit en torr sommar”, sa han. ”Då har de inget att dricka här ute. Men det finns vatten hemma hos oss. I trågen vid hönshuset.”
Billy tittade på den grå vargen. Hon tittade tillbaka. Hon hade tre små ungar bakom sig som gömde sig bakom en buske, och han kunde se deras öron sticka fram.
”Hon letar inte efter höns”, sa han. ”Hon letar efter vatten.”
Hela vägen hem tänkte Billy. Han tänkte medan han hjälpte morfar att utfodra korna. Han tänkte medan han åt bönor. Och på eftermiddagen satte han igång.
Ute vid det gamla vattenhålet, en bra bit från hönshuset och huset men nära kullarna, fanns det ett stort rostigt baljkar. Billy släpade upp det på en platt sten. Sedan hämtade han vatten från pumpen. Hink efter hink. Klonk, plask. Klonk, plask. Morfar kom och hjälpte till med de sista, och han sa ingenting, men han nickade, som han gjorde när något var ordentligt gjort.
Efteråt satte de upp ett nytt, högt staket runt hönshuset. Bara för säkerhets skull.
Den kvällen satt Billy och morfar vid elden igen. Det var alldeles tyst. Elden sprakade.
Då hörde de det. Inte vid hönshuset. Ute vid det gamla vattenhålet. Ett litet försiktigt plask. Och sedan ett till. Och sedan några väldigt små plask, som lät som ungar som försökte dricka och råkade ramla i.
Billy höll andan.
Och sedan, från den platta stenen vid baljan, kom sången. Först en lång ton. Den grå vargen. Sedan tre små tunna röster som försökte sjunga med och inte riktigt träffade. Aau. Aaauu. Au.
Billy tog upp sitt munspel ur fickan och spelade samma ton tillbaka. Inte särskilt bra. Men nästan.
Ute i mörkret gjorde sången en liten paus. Sedan svarade vargarna. Högre nu. Och den natten märkte hönsen ingenting alls.
Billy somnade vid elden med huvudet i morfars knä. Morfar satt kvar med honom tills elden hade brunnit ner, och sedan bar han in honom.
På morgonen var baljan tom. Billy fyllde den igen innan han åt frukost.
Hör du. Om du ligger alldeles stilla i kväll kan du kanske höra en liten vargunge långt borta som försöker sjunga god natt och nästan träffar tonen. Sov gott. God natt.
