Det var en gång en pojke som hette Tobias. Han var sju år, han hade en storasyster på elva som hette Smilla, och han hade byggt en tidsmaskin.
Den var gjord av en stor kartong från ett nytt kylskåp. Han hade klippt ett fönster på ena sidan och en dörr på den andra. Inuti hade han ritat knappar med tusch. En röd knapp för det förflutna. En grön knapp för framtiden. Och en stor, gul knapp där det stod START. Överst på kartongen hade han limmat en gammal väckarklocka som inte fungerade och ett durkslag från köket, som var antennen.
”Den fungerar inte”, sa Smilla.
”Det vet du inte”, sa Tobias.
”Den är gjord av kartong.”
”Det var det första flygplanet också nästan.”
Smilla himlade med ögonen. Men hon blev stående.
”Okej”, sa hon. ”Testa den då. Res till i går.”
Tobias kröp in i kartongen. Han tryckte på den röda knappen och den gula. Han blundade och sa ”brrrrrrrrr” väldigt länge.
Sedan öppnade han dörren och tittade ut.
Det var inte i går. Det var fortfarande i dag. Smilla stod där med armarna i kors.
”Den fungerar inte”, sa hon.
Tobias drog sig in igen. Han satt och tänkte i kartongen. Det förflutna var svårt. Han provade den gröna knappen i stället. Framtiden. Han tryckte på den. Han tryckte på START.
Han satt alldeles stilla.
Han kunde höra Smilla ute i vardagsrummet. Han kunde höra kylskåpet. Han kunde höra en klocka, en riktig, ute i köket. Tick. Tick. Tick.
Han satt väldigt länge.
När han kom ut stod Smilla inte kvar. Hon hade satt sig i soffan nu och läste.
”Vad är klockan?” frågade Tobias.
Smilla tittade på sin telefon. ”Tio över sju.”
”När jag gick in var den sju”, sa Tobias. ”Jag har rest tio minuter in i framtiden.”
Smilla tittade upp från boken. Hon öppnade munnen för att säga något. Sedan stängde hon den igen.
”Det räknas inte”, sa hon till slut. ”Det gör ju alla hela tiden.”
”Men jag gjorde det i en tidsmaskin”, sa Tobias.
Smilla lade ifrån sig boken. Hon tittade på kartongen. På durkslaget. På väckarklockan som inte fungerade.
”Okej”, sa hon. ”Men tio minuter är inte särskilt långt. Om du skulle resa riktigt långt in i framtiden. Hela vägen till i morgon. Hur skulle du göra då?”
Tobias tänkte. ”Jag skulle sitta i kartongen väldigt länge.”
”Hela natten?”
”Ja.”
”Det går inte”, sa Smilla. ”Man blir uttråkad. Man måste komma ut och äta och kissa och borsta tänderna.”
Tobias tänkte ännu mer. Det var ett stort problem för en tidsresenär.
Då sa Smilla, långsamt, som om hon inte riktigt ville erkänna det: ”Det finns ett annat sätt.”
”Vilket?”
”Den snabbaste tidsmaskinen i hela världen”, sa Smilla. ”Man lägger sig ner. Man blundar. Och sedan, pang, är man i morgon. Man märker det inte ens. Det tar en sekund. Och det är tio timmar.”
Tobias tittade på henne. ”Sova?”
”Tänk på saken”, sa Smilla. ”Du går och lägger dig på kvällen. Och sedan öppnar du ögonen, och det är morgon. Du har hoppat över hela natten. Det är den bästa tidsmaskinen som finns.”
Tobias tittade på kartongen. Den såg plötsligt lite långsam ut.
Den kvällen, när mamma sa att det var läggdags, protesterade Tobias inte. Han gick in och borstade tänderna. Han tog på sig pyjamasen. Han kröp upp i sängen och drog upp täcket till hakan.
”Vad är det som händer?” sa mamma. ”Du brukar säga att du inte är trött.”
”Jag ska resa till i morgon”, sa Tobias. ”Smilla säger att det är den snabbaste tidsmaskinen.”
Mamma tittade på honom. Sedan tittade hon ut i hallen, där Smilla stod och låtsades att hon inte lyssnade.
”Där har Smilla rätt”, sa mamma.
Hon släckte lampan. Tobias låg i mörkret och tryckte på en grön knapp i luften med fingret. Sedan blundade han.
”Brrrrrrr”, sa han, väldigt tyst.
Han hann aldrig höra hur länge han sa det.
Världens snabbaste tidsmaskin finns precis under dig, du. Tryck på den gröna knappen och blunda. När du öppnar ögonen igen är det i morgon. Vi ses på andra sidan. God natt.
