Det var en gång en pojke som hette Malte, och han hade en bok om Egypten som var så tjock att han behövde båda händerna för att hålla den. Han läste i den varje kväll under täcket med ficklampan, tills mamma sa att nu var det faktiskt dags att släcka.
Den kvällen hann mamma inte säga det.
För när Malte vände till sidan med den stora pyramiden började pappret bli varmt. Ett gyllene ljus steg upp ur boken, och det luktade plötsligt sol och damm, och så kändes ett litet ryck i magen, som när en hiss startar.
Han stod i sand. Varm sand som rann in mellan tårna. Han hade fortfarande pyjamas och tofflor på sig.
Framför honom reste sig pyramiderna mot en himmel som var så blå att det nästan gjorde ont i ögonen. Den största av dem såg konstig ut. Den var spetsig hela vägen upp, men allra överst saknades något, som när någon har ätit upp toppen på en gräddbulle.
”Äntligen”, sa en röst vid hans fötter. ”Jag trodde aldrig att du skulle vända den sidan.”
Det var en katt. En smal, sandfärgad katt med ränder på öronen och en liten guldring runt halsen.
”Jag heter Bastet”, sa katten. ”Och du ska hjälpa mig att hitta pyramidens topp.”
”Har den blivit stulen?” frågade Malte.
”Det vet ingen”, sa Bastet. ”I går var den där. I dag är den borta. Och utan den kan pyramiden inte öppna sig.”
De gick bort till sfinxen. Den låg med tassarna utsträckta och såg ut som om den hade legat där och tänkt i flera tusen år. Det hade den också.
”Kära sfinx”, sa Malte och bugade, för det kändes rätt. ”Har du sett pyramidens topp?”
Sfinxen öppnade ena ögat. Dess röst lät som sten som gnids mot sten.
”När solen är trött och lägger sig ner”, sa den, ”då pekar den största skuggan på det du söker.”
Sedan stängde den ögat igen.
”Det är en gåta”, viskade Bastet. ”Den svarar alltid med gåtor. Det är väldigt irriterande.”
De väntade. Malte ritade streck i sanden. Bastet tvättade sig, först ena tassen och sedan den andra. Solen kröp nerför himlen, och skuggorna blev längre och längre, tills pyramidens skugga låg över sanden som en jättestor, mörk pil.
Den pekade på en liten oas med tre palmer.
Under den största palmen, halvt nergrävd i sanden, låg en sten av guld. Den var stor som en resväska och spetsig som en hatt.
”Den är inte stulen”, sa Malte och skrattade. ”Den har bara ramlat ner!”
”I blåsten i natt”, sa Bastet. ”Så klart.”
Men stenen var tung. Malte knuffade, och den rörde sig inte. Bastet knuffade med båda framtassarna, och den rörde sig ännu mindre.
Malte såg sig omkring. Vid oasen låg en kamel och tuggade, långsamt och noggrant.
”Ursäkta”, sa Malte. ”Vill du hjälpa oss? Det är till pyramiden.”
Kamelen tuggade färdigt. Det tog lång tid. Sedan reste den sig, först med bakbenen och sedan med frambenen, och den lät dem binda fast stenen på ryggen med Maltes morgonrocksskärp.
När de kom fram till pyramiden började guldstenen surra. Den lyfte från kamelens rygg, svävade upp längs pyramidens sida och satte sig på spetsen med ett litet klick.
Då öppnades en dörr i stenen.
Där inne fanns lampor som tände sig själva, och hyllor med papyrusrullar, och kistor fulla av pärlor som glittrade blått och grönt.
”Ta en”, sa Bastet. ”Du har förtjänat det.”
Malte tittade länge på pärlorna. Sedan skakade han på huvudet.
”Om jag tar en så saknas det en”, sa han. ”Och då blir det bara ett nytt mysterium.”
Bastet tittade på honom med sina gula ögon. Hon spann. Det var första gången han hade hört henne göra det.
Sedan kom det lilla rycket i magen igen.
Malte låg i sin säng med boken på bröstet. Ficklampan hade slocknat. Mamma stod i dörren.
”Släck nu”, sa hon.
”Det är redan släckt”, sa Malte.
När hon hade gått sparkade han av sig tofflorna. Det rann något ur dem och ner på golvet. Bara lite. Varmt och gult.
Sand.
Nu är ljuset släckt, du. Kanske ligger ett litet mysterium och väntar på dig mellan sidorna i en bok, men det kan gott vänta till i morgon. God natt och sov gott.
