Det var en gång en pojke som hette Björn, och i dag var hans första dag på förskolan.
Han hade gått på småbarnsavdelning förut. Men den var liten, och han hade känt alla. Förskolan var stor, och det lät mycket, och det fanns stora barn som sprang.
Björn höll mamma i handen. Han höll väldigt hårt.
Ute i hallen kom en vuxen fram till dem. Hon hade lockigt hår och en tröja med en uggla på. ”Hej, Björn”, sa hon. ”Jag heter Laila. Jag har längtat efter dig. Ska jag visa dig din krok?”
Björn visste inte vad en krok var. Men han följde med.
Längs väggen i hallen fanns en lång rad krokar. Under varje krok fanns en liten hylla för skorna, och ovanför varje krok satt en liten bild. En bil. En blomma. En sol. En fisk.
”Alla barnen här kan inte läsa än”, sa Laila. ”Så varje krok har en bild. Då kan man alltid hitta sin egen. Den här är din.”
Björn tittade upp. Ovanför hans krok satt en bild av en björn. En brun björn med runda öron, som satt och höll i en burk honung.
”Det är ju jag”, sa Björn.
”Det är du”, sa Laila.
Mamma hjälpte honom att hänga upp jackan. Hon ställde hans gummistövlar på hyllan. Han hängde sin ryggsäck på kroken bredvid jackan. Då såg kroken ut som en som var hans.
Sedan skulle mamma gå.
Björn grät. Inte mycket, men lite. Mamma gav honom en kram och sa att hon skulle komma efter lunch, och Laila tog upp honom och stod med honom vid fönstret och vinkade tills mammas cykel var borta.
Det var en lång förmiddag. Det var lek och sång och frukt. Det var roligt ibland. Men ibland saknade Björn mamma så mycket att det gjorde ont i magen.
När det hände första gången böjde sig Laila ner till honom.
”Vet du vad några av de andra barnen gör när de längtar hem?” frågade hon. ”De går ut och hälsar på sin krok. Krokarna här ute är nämligen magiska. De passar det man har med sig hemifrån.”
Björn gick ut i hallen. Laila följde med. Han ställde sig framför sin krok. Där hängde hans jacka. Han stack in näsan i den.
Den luktade hemma. Den luktade tvättmedel och hans rum och en liten aning av mammas parfym, från när hon hade kramat honom.
Björn stod där en stund. Sedan gick han in igen.
Han gjorde det tre gånger den dagen. Sista gången hade en pojke som hette Adam följt med honom ut. Adams krok satt precis bredvid. Den hade en fisk.
”Fisken är min”, sa Adam. ”Björnar äter fisk.”
”Jag äter inte fisk”, sa Björn.
”Bra”, sa Adam.
Efter lunch kom mamma. Björn sprang fram till henne. Men innan de gick visade han henne kroken. Björnen med honungsburken. Och fisken bredvid.
Björns jacka hänger på en stol där hemma i natt, du. I morgon ska den hänga på kroken med björnen igen, bredvid fisken. Den vet var den hör hemma. God natt.
