Det var en gång en flicka som hette Aya. Hon var fyra år, och i dag var hennes första dag på en ny förskola. Hon hade nyss flyttat. Hon kände ingen.
Mamma stannade hos henne hela förmiddagen. De satt på en bänk på gården och tittade. Där fanns gungor och en sandlåda och en lekstuga, och längst ner i hörnet stod en pilkoja. Den var gjord av levande pilgrenar som satts i jorden i en ring och knutits ihop upptill, så att de blev ett grönt tak. Det fanns ett hål som man kunde krypa in genom.
Inne i pilkojan var det någon. Aya kunde höra dem viska.
”Det är Förskoleligan”, sa pedagogen Pelle, som kom och satte sig hos dem. Han hade skägg och en grön mössa. ”Det är Odin och Hulda och några till. De har den hemliga grottan där inne.”
”Får man komma in?” frågade mamma.
”Det bestämmer ligan”, sa Pelle. ”Men vi vuxna får titta in genom hålet, om vi knackar först.”
Efter lunchen sa mamma hejdå. Hon pussade Aya på kinden och sa att hon skulle komma tillbaka klockan tre. Aya stod vid staketet och tittade efter henne länge. Sedan gick hon ner till hörnet och ställde sig utanför pilkojan.
Hon sa ingenting. Hon var inte bra på att säga saker till någon hon inte kände.
Ett huvud stack ut genom hålet. Det var en pojke med rött hår och ett bandage på knät. ”Vem är du?”
Aya tittade ner i marken. ”Aya”, viskade hon.
Huvudet försvann. Det viskades där inne. Sedan kom huvudet ut igen.
”Man måste klara provet”, sa pojken. Det var Odin. ”Om man vill komma in.”
Aya nickade.
”Man ska vara lika tyst som en mus”, sa Odin. ”Länge. Det klarar ingen. Hulda klarade bara fem sekunder.”
”Sex”, sa en röst inne i kojan.
Aya kröp in genom hålet. Där inne var det ett grönt ljus som kom genom löven, och en gammal filt på marken och en låda med kottar och en ficklampa. Fyra barn satt i en ring. En flicka med flätor. Det var Hulda.
”Nu”, sa Odin. ”Tyst.”
Aya satte sig. Hon knäppte händerna i knät. Och sedan var hon tyst.
Det var inte svårt. Det var ju det hon hade varit hela förmiddagen. Hon satt alldeles, alldeles stilla och tittade på en liten spindel som kröp på en pilgren.
Odin räknade. ”Ett. Två. Tre.” Vid sju började Hulda fnissa. Vid tio ramlade ett av de andra barnen omkull på rygg och sparkade med benen. Vid femton stod Odin inte ut längre och sa: ”Hon andas inte ens!”
Aya andades. Men hon gjorde det väldigt tyst.
Vid tjugo sa Odin: ”Stopp! Du har vunnit!”
”Du är den bästa musen på hela förskolan”, sa Hulda. ”Du får vara med i ligan.”
De visade henne allting. Kottarna var pengar. Ficklampan var till när de lekte att det var natt. Spindeln hette Herr Åttaben. Och när någon skulle bli hämtad sa de det med en särskild vissling.
Klockan tre kom mamma. Aya kröp ut ur kojan med löv i håret.
”Har du haft en bra dag?” frågade mamma.
Aya nickade. Sedan sa hon, högt nog för att hela ligan skulle höra: ”Jag är den tystaste musen.”
Den kvällen låg Aya i sin säng i det nya huset, som fortfarande luktade målarfärg. Hon låg alldeles stilla, som en mus. Hon hade somnat innan hon hann räkna till fyra.
Pilkojan står tom på gården i natt, du, med kottarna i lådan och Herr Åttaben i sitt nät. I morgen kryper Förskoleligan in igen, och Aya är med. God natt.
