Det var en gång en pojke som hette Jasper. Han var tre år och hade en röd mantel som farmor hade sytt, och en blå potta som pappa kallade Superpottan.

Superpottan spelade en melodi när man kissade i den. Det var meningen att den skulle vara rolig.

Men första gången Jasper provade spelade den så högt att han hoppade upp med byxorna nere vid fotknölarna.

Han ville inte sitta på den igen.

”Den skriker”, sa han.

Pappa satte sig på huk. ”När jag var liten”, sa han, ”var jag rädd för att spola på toaletten. Det vrålade som ett lejon. Jag sprang ut ur badrummet varje gång.”

Jasper tittade på honom. ”Vad gjorde du då?”

”Min mamma lät mig trycka själv. Då visste jag när det skulle komma.”

Pappa tittade på Superpottan. Han vände på den. På botten satt en liten knapp. LJUD: PÅ. AV.

”Superhjältar bestämmer själva”, sa pappa. ”Vill du stänga av den?”

Jasper sträckte fram ett finger. Klick. AV.

Han tog på sig manteln.

Han satte sig. Superpottan var tyst. Badrummet var tyst. Pappa satt på kanten av badkaret och sa ingenting.

Jasper satt. Jasper väntade. Manteln hängde ner över pottan som ett litet rött tält.

Psssst.

Ingen melodi. Bara ett väldigt litet ljud.

Jasper tittade ner. Han tittade på pappa. Pappa höll upp två tummar.

”Superpottan fungerar”, sa Jasper.

”Den fungerar”, sa pappa. ”Och den skriker inte.”

Nästa dag gjorde han det igen. Och dagen därpå. Den fjärde dagen satte han själv på ljudet. Bara för att höra det. Sedan stängde han av det igen, för det var fortfarande alldeles för högt.

Den kvällen låg manteln hopvikt på stolen vid sängen. Superpottan stod i badrummet med ljudet avstängt.

Klick, du. Ljudet är avstängt. Huset är tyst. Superhjältar sover också, när manteln ligger på stolen. God natt.