Det var en gång en pojke som hette Hilmer, och hans morfar kunde inte hitta sina glasögon.
Det var lördag och Hilmer var på besök. De skulle baka bullar. Morfar hade letat fram den gamla kokboken, den med det slitna röda omslaget, och lagt den uppslagen på köksbänken.
”Så”, sa han och satte sig. Sedan tittade han på sidan. Sedan kisade han. Sedan höll han boken ut på armlängds avstånd.
”Var är mina glasögon?” sa han.
De letade i vardagsrummet. Under tidningen. Bakom tv:n. I fåtöljen där morfar brukade sitta stack Hilmer ner handen i springan vid armstödet och hittade två kronor, en blyertspenna och en knapp. Inga glasögon.
De letade i sovrummet. På nattduksbordet låg morfars bok och hans klocka. Inga glasögon.
De letade i badrummet. I hallen. I fickan på hans jacka.
”Jag kan inte baka bullar utan glasögon”, sa morfar och satte sig tungt vid köksbordet igen. ”Jag kan inte se hur mycket mjöl det ska vara.”
Hilmer tittade på kokboken. Han var sex och hade precis börjat kunna läsa. Inga långa ord. Men siffror kunde han.
”Jag kan läsa det för dig”, sa han.
Morfar tittade på honom. ”Kan du det?”
Hilmer satte fingret på första raden. Det tog lång tid. Han fick säga varje bokstav högt och sedan sätta ihop dem.
”Fem”, sa han. ”Hundra. G. Mjöl.”
”Femhundra gram mjöl”, sa morfar. ”Det stämmer.”
Sedan läste Hilmer resten. Jäst. Mjölk. Socker. Salt. Smör. Morfar mätte upp och Hilmer hällde i. När det stod ett ord som Hilmer inte kunde gjorde morfar en gissningslek av det. ”Det är vitt och det är sött och det står i den blå burken.” Socker.
De knådade degen tillsammans, och morfar visade hur man trycker med handloven och viker degen över sig själv. Sedan ställde de den att jäsa under en kökshandduk.
”Den ska jäsa i en timme”, sa morfar. ”Medan vi väntar plockar vi tomater.”
De gick ut i växthuset. Det var varmt därinne och luktade grönt och kryddigt, så som tomatplantor gör. Plantorna var högre än Hilmer och fulla av röda och gröna tomater.
Hilmer plockade de röda. Han lade dem i korgen en i taget. Och då, högt uppe mellan bladen på den största plantan, såg han något glänsa.
”Morfar”, sa han. ”Din tomatplanta har glasögon på sig.”
Morfar tittade upp. Där, hängande på en tomatstjälk, med ena skalmen krokad över ett snöre, hängde hans glasögon.
”I går”, sa morfar långsamt. ”Jag band upp plantorna i går. Jag hade dem på mig, och sedan var de i vägen, och då hängde jag av mig dem där jag stod.” Han skakade på huvudet. ”Det är inte första gången.”
Han tog ner glasögonen och satte dem på näsan. Sedan tittade han på Hilmer.
”Men det var bra att de var borta”, sa han. ”Annars hade jag aldrig upptäckt att du kan läsa.”
Bullarna blev lite sneda. En av dem var mycket större än de andra, eftersom det var Hilmer som hade format den. Men de var goda.
Ute i växthuset hänger det ett litet snöre på den största tomatplantan i kväll, och Hilmer har knutit en knut på det. Det är morfars nya glasögonplats. Inne på köksbänken ligger den röda kokboken, och i morgon ska Hilmer läsa receptet på pannkakor. God natt.
