Det var en gång en flicka som hette Liv, och hennes mormor, Åsa, hade varit till sjöss.
Det var länge sedan. Mormor var gammal nu och gick med käpp. Men när hon var ung hade hon varit kock på ett stort fraktfartyg, och hon hade seglat hela vägen ner till Sydamerika och tillbaka igen.
En kväll på sommarlovet låg Liv och mormor på en filt i trädgården bakom mormors hus. Det var en klar natt. Det fanns ingen måne, och stjärnorna hade kommit fram, många fler än inne i stan.
”Kan du hitta Polstjärnan?” frågade mormor.
Liv kunde det. Hon hade lärt sig. Man hittade Karlavagnen och följde de två bakre stjärnorna uppåt.
”Där”, sa hon.
”Bra”, sa mormor. ”Hur högt står den?”
Liv mätte med armen. Den stod en bra bit upp. Inte rakt ovanför huvudet, men högt.
”Här hemma står den alltid där”, sa mormor. ”Den flyttar sig aldrig. Men när jag seglade söderut började den sjunka.”
”Sjunka?”
”Varje kväll, när jag gick upp på däck efter disken, stod den lite lägre än kvällen innan. Först märkte jag det inte. Men när vi kom ner förbi Afrika stod den alldeles nere vid havet. Och en kväll var den borta.”
Liv tittade på Polstjärnan. Hon försökte föreställa sig att den bara försvann.
”Varför?”
”För att jorden är rund”, sa mormor. ”När man seglar söderut seglar man runt klotet. Då försvinner Polstjärnan bakom kanten. Precis som ett fartyg som seglar bort försvinner bakom horisonten.”
”Blev du ledsen?”
”Lite”, sa mormor. ”Den hade liksom varit hemma. Men sedan fick jag några nya stjärnor i stället.”
Hon berättade om dagen då de korsade ekvatorn. Linjen mitt på jorden, där det är lika långt till Nordpolen som till Sydpolen. Det var en tradition på fartyget att alla som korsade den för första gången skulle döpas. En av matroserna var utklädd till havskungen Neptunus med skägg av rep. Mormor fick en hink havsvatten över huvudet och ett diplom.
”Jag har det fortfarande”, sa hon. ”Det hänger på vinden.”
Och sedan berättade hon om Södra korset.
”Det är fyra stjärnor”, sa hon. ”De står som ett litet kors. Det kan man inte se härifrån. Men söder om ekvatorn står det på himlen varje natt. Sjömännen seglade efter det där nere, precis som de seglade efter Polstjärnan här uppe. Jag satt ofta på däck på natten och tittade på det. Havet var alldeles svart, och fartyget gungade, och det fanns stjärnor ända ner till vattnet.”
”Var det vackert?”
”Det var det vackraste jag har sett”, sa mormor.
De låg tysta en stund. En fladdermus flög över trädgården. Det doftade nyklippt gräs.
”Och sedan seglade vi hem igen”, sa mormor. ”Södra korset sjönk bakom oss. Och en kväll, ute vid Afrika, kom Polstjärnan upp ur havet igen. Alldeles nere vid horisonten. Lite högre för varje kväll. Och när vi seglade in i Göteborg stod den precis där den skulle.”
Hon pekade upp.
”Precis där”, sa hon. ”Där den står nu.”
Liv tittade på Polstjärnan. Hon tänkte på mormor som ung, med håret blött av havsvatten, på ett fartyg under ett kors av fyra stjärnor.
”Kommer du ihåg var Södra korset står?” frågade hon.
”Ja”, sa mormor. ”Men nu är det din tur. Hitta Cassiopeja.”
Polstjärnan står över mormors trädgård nu, precis där den alltid står. Långt i söder, under jorden och havet, lyser Södra korset över en annan himmel. God natt.
