Det var en gång en liten blå bil som hette Blåblixten. Han var gammal. Han var så gammal att han hade en kassettbandspelare och vev till fönstren, och hans blå lack hade blivit lite matt på taket. Men han startade varje morgon, och han hade kört William och hans mamma och pappa överallt ända sedan William föddes.
På sommarlovet åkte de till Norge.
Det var långt. Först över gränsen. Sedan längs långa slingriga vägar vid fjordar som var så blanka att bergen speglade sig i dem. Blåblixten brummade och surrade. Han tyckte om Norge. Luften var sval, och det var inte så bråttom.
Men den fjärde dagen sa pappa: ”I dag ska vi köra Trollstigen.”
William tittade på kartan. Vägen såg ut som ett snöre som någon hade tappat. Den gick fram och tillbaka och fram och tillbaka uppför en bergssida.
”Elva hårnålskurvor”, sa pappa. ”Och den är brant hela vägen.” Han hade kollat på telefonen på morgonen att vägen var öppen. Det är den inte alltid. På vintern ligger det snö, och om det finns risk för att stenar ska rasa stänger de den.
Blåblixten tyckte att det lät som mycket.
De kom till foten av berget. Vägen gick rakt upp. Den var smal, så smal att två bilar precis kunde mötas. På ena sidan fanns klippan. På den andra fanns en stenmur och sedan luft.
”Ner i ettan”, sa pappa för sig själv. ”Och långsamt.”
Blåblixten började klättra.
Han brummade djupt. Hans motor arbetade. Vägen var så brant att William trycktes bakåt i sätet. Första kurvan. Blåblixten svängde runt, långsamt, så att hjulen nästan pekade åt motsatt håll. Sedan var de på nästa sträcka.
Andra kurvan. Tredje kurvan.
En stor turistbuss kom ner mot dem. Den var jättestor, och den behövde hela kurvan. Pappa körde ända in till sidan och väntade. Blåblixten stod stilla med motorn brummande och lät bussen komma förbi. Chauffören vinkade.
Fjärde kurvan. Femte.
Och sedan kom vattenfallet.
Det kom ner för berget alldeles bredvid vägen. Vitt och dånande och så högt att William inte kunde se toppen genom fönstret. Vägen gick på en liten stenbro rakt över det. Vattenstänket träffade Blåblixtens vindruta, så att pappa fick sätta på vindrutetorkarna.
”Det heter Stigfossen”, sa mamma.
Blåblixten hade aldrig varit så nära ett vattenfall. Det var som att köra genom ett moln.
Sjätte kurvan. Sjunde. Åttonde.
Blåblixtens motor var varm nu. Pappa tittade på temperaturmätaren. Den stod lite högt.
”Vi stannar och låter honom vila”, sa pappa.
Det fanns en liten parkeringsficka. De körde in. Pappa öppnade motorhuven så att luften kunde komma åt. De stod och tittade ner på vägen som de hade kommit upp för. Den låg under dem som ett grått hopvikt snöre. Bilarna där nere var små som leksaker.
Efter en kvart hade Blåblixten svalnat.
Nionde kurvan. Tionde. Elfte.
Och sedan var de uppe.
Det fanns en stor parkering på toppen och en stig ut till en utsiktsplattform som stack ut över bergskanten. William och mamma och pappa gick dit ut. Långt, långt där nere kunde de se dalen och älven och hela vägen med alla elva kurvorna.
William vände sig om och tittade på Blåblixten. Han stod liten och blå på parkeringen bland de stora nya bilarna. Hans motor tickade, så som den gör när den svalnar.
”Du klarade det”, sa William när han kom tillbaka, och klappade honom på motorhuven.
På vägen ner körde de väldigt långsamt, på låg växel, så att bromsarna inte skulle bli för varma. Blåblixten brummade hela vägen, lite stolt, tyckte William.
Blåblixten står på parkeringen vid stugan nu, med dagg på sin blå lack. Hans motor är kall och stilla, och de elva kurvorna ligger och sover i mörkret bakom honom. God natt.
