Det var en gång ett jetplan som hette Jack. Han var ett passagerarplan, vitt och blankt, med två motorer under vingarna och plats för hundraåttio passagerare, och han flög varje dag från Stockholm till Rom och tillbaka igen.
En eftermiddag i juli satt en flicka som hette Hildur på rad fjorton vid fönstret. Hon skulle till Italien med sin mormor. Det var hennes första flygresa.
Jack lyfte. Han steg upp genom ett tunt lager moln och kom ut i det klara blå ljuset ovanför. Under honom låg molnen som ett vitt golv.
”Det ser ut som om man kan gå på dem”, sa Hildur.
”Det kan man inte”, sa mormor. ”Men det ser ut så.”
De flög länge. Hildur fick saft och en liten påse kex. Hon tittade ut.
Och sedan, långt senare, långt framme, såg hon något som hon aldrig hade sett förut.
Molnen började resa sig. Först som backar. Sedan som berg. Stora vita torn som växte upp mot himlen, högre än planet, med platta toppar som städ. Det fanns många av dem. De stod med mellanrum som en jättelik skog av moln, och mellan dem fanns smala gångar av blå luft.
”Det är åskmoln”, sa mormor. ”Över bergen. Det är ofta åskväder över Alperna på sommaren.”
Inne i cockpit såg kaptenen, Lennart, och andrepiloten, Rut, också molnen. De såg dem på sin väderradar. Den visade en bild på en skärm där vanliga moln var gröna och där åskmolnens innersta var gult och rött.
”Det är en labyrint”, sa Rut.
”Då flyger vi genom labyrinten”, sa Lennart. ”Runt de röda. Alltid runt de röda.”
Det är regeln för alla piloter. Man flyger aldrig in i ett åskmoln. Man flyger runt, med gott avstånd.
Rut pratade i radion med flygledaren nere på marken. Hon bad om lov att svänga lite åt vänster så att de kunde flyga mellan två av molntornen. Flygledaren sa ja. Andra plan gjorde likadant. Flygledaren höll koll på dem allihop så att de inte kom för nära varandra.
Bältesskylten tändes. Pling.
”Kära passagerare”, sa Lennart i högtalaren. ”Vi flyger runt några åskskurar. Det kan skaka lite. Sätt er ner och spänn fast bältet.”
Hildur spände fast bältet. Mormor spände fast sitt.
Jack svängde. Han flög in i en lång blå gång mellan två enorma vita molntorn. På ena sidan kunde Hildur se blixtar blinka inne i molnet, som en lampa som tändes och släcktes bakom ett lakan. Planet skakade lite, som en bil på en grusväg. Sedan svängde Jack igen. En ny gång. En ny sväng. Runt de röda.
Och sedan var de igenom. Molntornen låg bakom dem. Framför var himlen blå, och långt där nere låg Italien med gula fält och små röda tak.
Pling. Bältesskylten slocknade.
”Det var den stora himmelslabyrinten”, sa mormor.
”Flög de efter en karta?” frågade Hildur.
”De flög efter radarn”, sa mormor. ”Och efter dem nere på marken. Och efter allt de har lärt sig.”
Jack står i en hangar i Rom nu och tankas inför resan hem i morgon bitti. Hildur sover på ett hotell med mormor i sängen bredvid. Och över bergen har åskmolnen sjunkit ihop och blivit till en stjärnklar natt. God natt.
