Det var en gång ett jaktplan som hette Svärdfisken. Det var inte hans riktiga namn. Hans riktiga namn var ett nummer, målat med små vita siffror på stjärtfenan. Men piloterna på flygflottiljen kallade honom Svärdfisken, för han var grå och smal, med en lång spetsig nos, och han var den snabbaste i hela hangaren.
Svärdfisken var ett av de plan som alltid är redo. Dygnet runt, året runt, står två jaktplan i en särskild hangar med full tank. Om något händer uppe i luften över landet måste de vara i luften på några minuter.
För det mesta händer ingenting. Då står Svärdfisken bara och väntar, och hans pilot, Lisbeth, sitter i ett litet rum bredvid och dricker te och läser.
Men en eftermiddag i november gick larmet.
Lisbeth sprang. Hon klättrade uppför stegen och in i cockpit, satte på sig hjälmen och spände fast sig. Mekanikerna tog bort stegen och drog sig undan. Svärdfiskens motor vrålade. Porten öppnades, och han rullade ut.
”Det är ett litet plan”, sa rösten i Lisbeths radio. ”Ett enmotorigt sportplan. Det har flugit in i moln, och radion fungerar inte. Vi kan se det på radarn, men piloten kan inte höra oss. Vi tror att han har flugit vilse.”
Svärdfisken satte fart på banan och lyfte nosen. Sedan var han uppe. Han steg genom de grå molnen, och plötsligt var han ovanför dem, i det klara blå ljuset där solen fortfarande sken.
Han flög norrut. Radarn visade vägen.
Och där var det. Ett litet vitt propellerplan som kröp fram precis ovanför molntopparna. Det såg väldigt litet ut. Det vickade lite från sida till sida, som om piloten inte visste vart han skulle.
Svärdfisken var mycket snabbare. Han fick sänka farten ordentligt för att inte flyga förbi. Lisbeth lade honom försiktigt bredvid det lilla planet, på vänster sida och en bit framför, så att piloten kunde se honom.
I cockpit där borta satt en man med grått hår och hörlurar. Han tittade bort mot Svärdfisken med mycket stora ögon.
Lisbeth vinkade. Sedan vickade hon Svärdfisken med vingarna. Upp och ner. Upp och ner. Det är en signal som alla piloter känner till. Den betyder: Följ mig.
Mannen i det lilla planet nickade. Han vickade med sina egna vingar. Jag följer dig.
Sedan flög de tillsammans. Svärdfisken först, långsamt, och det lilla planet bakom. De flög i en lång båge söderut, över molnen, tills radion berättade för Lisbeth att det fanns ett hål i molnen över en flygplats.
Svärdfisken dök ner genom hålet. Det lilla planet följde efter. Under dem låg landningsbanan med alla sina ljus tända.
Det lilla planet landade. Det rullade långsamt längs banan och stannade. Ute på asfalten stod en brandbil och en bil med blinkande ljus och väntade.
Svärdfisken flög en gång över flygplatsen. Lisbeth kunde se mannen stå bredvid sitt plan. Han vinkade med båda armarna.
Sedan flög Svärdfisken hem.
När han rullade in i hangaren igen hade det blivit mörkt. Mekanikerna tankade honom så att han var redo igen. För det måste alltid finnas någon som är redo.
Lisbeth klappade honom på nosen innan hon gick.
”Bra flugit, Svärdfisken”, sa hon.
Om du hör ett flygplan över huset i natt, tänk då på Svärdfisken. Han står i sin hangar med full tank och vilar med ena ögat öppet. God natt.
