Det lilla ångloket och bergsresan

⏳ 4 minuters lästid

Det var en gång ett litet ånglok som hette Tuffe, och han skulle uppför det brantaste berg han någonsin hade sett.

Han var svart och rund och gammal, med en hög skorsten och en vissla som sa ”tuuut” så högt att fåren på ängarna lyfte på huvudet. Han bodde på en liten station i en dal mellan bergen. Varje dag drog han två vagnar fram och tillbaka till staden nere vid sjön. Det var platt och lätt.

Men en morgon kom stationsföreståndaren, Flemming, ut till honom med ett paket under armen.

”Tuffe”, sa han. ”Den gamla banan upp till byn på toppen ska öppna igen i dag, efter vintern. Och du ska köra den första turen.”

Tuffe tittade uppför berget. Rälsen slingrade sig uppför bergssidan, förbi klippor och granskogar, upp till en liten by med röda tak alldeles uppe vid molnen. Mitt emellan de två rälsarna gick en tredje skena. Den var annorlunda. Den hade tänder, som en jättekam.

”Den är för brant”, sa Tuffe. ”Mina hjul slirar.”

”Därför finns kugghjulet”, sa Flemming. Han pekade in under Tuffe. Där satt ett stort, kraftigt hjul med tänder, precis i mitten. ”När du kör uppför griper ditt kugghjul in i kuggskenan. Då kan du inte glida. Inte en centimeter.”

Tuffe hade aldrig använt sitt kugghjul förut.

Flemming lade paketet i vagnen. Det var till bagaren uppe i byn. Sedan fyllde han Tuffes tank med vatten och hans låda med kol.

”En sak till”, sa han. ”Du ska skjuta. Inte dra.”

”Skjuta?”

”På en bergbana kör loket alltid längst ner”, sa Flemming. ”Nedanför vagnen. Så om något lossnar rullar vagnen in i dig och inte nerför berget. Det är regeln.”

Så Tuffe körde bakom vagnen. Långsamt. Kugghjulet grep i kuggskenan med ett litet klick, klick, klick. Uppför den första backen. Förbi den första klippan. Ångan steg från hans skorsten i stora vita moln.

Det var tungt. Det var mycket tyngre än turen till sjön. Hans panna fräste och hans kolvar arbetade. Han körde inte fortare än ett barn går.

Halvvägs upp fanns en liten station med ett vattentorn. ”Här stannar vi”, sa lokföraren, som stod i Tuffes förarhytt. ”Ånglok gör av med mycket vatten när de kör uppför berg.”

Medan Tuffe drack vatten tittade han ner. Dalen låg långt där nere. Sjön var liten som en vattenpöl. Hans egen station såg ut som ett leksakshus.

Sedan körde de vidare. Klick, klick, klick. Genom en tunnel där ångan fyllde allting, och ut i solljuset på andra sidan. Genom en granskog där det fortfarande låg snö i skuggorna. Och så, till sist, fanns det inget mer berg.

Byn på toppen hade väntat hela vintern. Folk stod på perrongen och klappade händerna. Bagaren tog emot paketet. Det var jäst, till de första bullarna efter vintern.

Tuffe pustade. Han var trött. Men han hade aldrig varit så högt upp, och han kunde se berg åt alla håll.

Resan ner gick lika långsamt, med kugghjulet som broms hela vägen. Klick, klick, klick.

Ingen visslar i dalen i natt, du. Tuffes panna är kall, och i lokstallet smälter den sista lilla snön mellan tänderna på hans kugghjul, droppe för droppe. I morgon ska han dit upp igen. God natt.