Det var en gång ett litet ånglok som hette Tuffe. Tuffe bodde på en mysig tågstation i en dal omgiven av höga berg. Han var ett gammaldags ånglok som älskade att puffa ut stora, vita ångmoln i luften medan han rullade iväg på rälsen.
En dag kom stationsmästaren, herr Jensen, fram till Tuffe med spännande nyheter. ”Tuffe”, sa han, ”vi har fått ett viktigt uppdrag. Du ska köra upp i bergen för att leverera ett paket till den lilla byn på toppen. Det är en lång och slingrig väg, men jag vet att du klarar det!”
Tuffe blev väldigt glad och lite nervös. Han hade aldrig varit så högt uppe förut, men han visste att han behövde vara modig. ”Jag klarar det, herr Jensen!” svarade Tuffe med en pust av ånga.
Snart var Tuffe fylld med kol och vatten, och han började sin resa uppför bergen. Solen sken och fåglarna sjöng medan Tuffe rullade iväg. Han pustade och frustade när han tog sig uppför de branta backarna. ”Jag tror att jag kan, jag tror att jag kan”, upprepade Tuffe för sig själv medan han körde.
På vägen mötte Tuffe många vänliga djur. En liten kanin vinkade till honom från en blomsteräng, och en hjort tittade nyfiket på honom från skogsbrynet. Tuffe vinkade tillbaka med sin vissla och kände sig inte lika ensam längre.
När Tuffe hade kommit halvvägs uppför berget började det bli lite svårt. Molnen blev mörkare och ett lätt regn började falla. ”Åh nej”, tänkte Tuffe, ”tänk om jag inte klarar det?” Men så mindes han vad herr Jensen hade sagt: ”Du klarar det, Tuffe!”
Med nytt mod puffade Tuffe vidare. Han körde långsamt men säkert uppför de slingrande rälsen. Regnet blev till små droppar som dansade på hans panna, och snart bröt solen igenom molnen igen.
Till slut, efter en lång och spännande resa, nådde Tuffe den lilla byn på toppen av berget. Byborna jublade och klappade när de såg det lilla ångloket komma fram med paketet. ”Hurra för Tuffe!” ropade de.
Tuffe kände sig väldigt stolt. Han hade klarat resan uppför berget, och han hade gjort det helt själv. ”Tack”, sa Tuffe med en stor pust av ånga, ”jag hade inte klarat det utan er uppmuntran.”
Efter att ha lämnat paketet och vilat lite började Tuffe sin resa tillbaka till dalen. Den här gången gick det mycket lättare, för nu körde han nedför. Solen var på väg ner och himlen målades i vackra färger.
När Tuffe äntligen kom tillbaka till stationen väntade herr Jensen på honom med ett stort leende. ”Bra jobbat, Tuffe! Du är verkligen ett modigt litet ånglok”, sa han.
Tuffe puffade stolt och kände sig väldigt glad. Han hade lärt sig att även om något kan verka svårt, så kan man klara det om man tror på sig själv och får lite hjälp av sina vänner.
Och så slutade Tuffes bergsresa, och han somnade med ett leende medan stjärnorna blinkade över den lilla tågstationen.
