Det var en gång en liten grön bil som hette Korken, och han var den yngsta i stadens hemliga nattpatrull.
Det var det inga människor som visste. På dagen stod bilarna parkerade längs gatorna och på uppfarterna och låtsades att de bara var bilar. Men när klockan var tolv och det sista fönstret hade blivit mörkt tände de sina parkeringsljus, en efter en. Det var tecknet. Då var nattpatrullen vaken.
Nattpatrullen körde inte fort. Den körde långsamt och tyst genom gatorna och höll utkik. Efter en grind som stod öppen och slog i vinden. Efter en cykel som hade vält ner på trottoaren. Efter en igelkottsmamma som skulle över vägen. Då stannade bilarna och lyste upp vägen åt henne.
Den som bestämde var Dunder. Han var en gammal blå sopbil med en röst som åska långt borta. Han kände varenda gata i stan.
”Första regeln”, hade han sagt till Korken den första natten. ”Vi kör långsamt. Andra regeln: Vi håller oss på vägen. Tredje regeln: Om det kommer en människa står vi stilla med släckta lyktor. Då är vi bara bilar.”
Korken var nervös. Han var rädd att han inte skulle hitta i mörkret.
”Du har lyktor”, sa Dunder. ”Och du har mig. Följ bara mina baklyktor.”
En natt i oktober, när de körde förbi parken, hörde de ett ljud. Ett tunt, långt mjau. Det kom uppifrån ett träd.
Bilarna stannade. Korken riktade sina strålkastare upp mot trädet. Högt uppe, på en gren, satt en liten svart katt. Den höll sig fast i grenen med alla fyra tassarna, och dess ögon lyste gröna i ljuset.
”Den har klättrat upp”, sa Dunder. ”Och nu vågar den inte komma ner.”
”Varför inte?” sa Korken.
”För att katter är bättre på att klättra upp än ner”, sa Dunder. ”Deras klor böjer sig bakåt. De håller bra när man klättrar upp med huvudet först. Men ska man ner måste man gå baklänges, med svansen först. Det glömmer de små katterna ibland.”
Bilarna kunde inte klättra. De kunde inte nå upp. De kunde bara lysa.
Korken tänkte.
”Om den kan se stammen”, sa han, ”så kan den kanske se var den ska sätta tassarna.”
Så körde han ända fram till trädets fot, så nära han kunde utan att lämna gången, och satte på sina lyktor på full styrka. Ljuset gick rakt uppför stammen. Nu kunde man se varenda spricka i barken, varenda kvist och gren.
De andra bilarna körde också dit och lyste från var sitt håll. Snart stod trädet i ljus som en scen.
Katten tittade ner. Den såg stammen. Den vände sig långsamt om på grenen, så att svansen pekade nedåt. Och sedan började den klättra baklänges ner. En tass. En till. Den stannade vid en kvist och vilade. Sedan vidare. Korken höll ljuset alldeles stilla.
Till sist hoppade den den sista biten och landade i gräset.
Just då tändes en lampa i huset bredvid parken. En dörr öppnades. En flicka i pyjamas kom ut på trappan med en vuxen bakom sig.
”Sotis!” ropade hon. ”Där är du!”
”Människor”, sa Dunder lågt. ”Regel tre.”
Alla bilarna släckte sina lyktor på en gång. De stod alldeles stilla. Katten sprang över gräset och upp till flickan, och hon tog upp den i famnen.
”Hur kom du ner?” sa hon. ”Det var alldeles ljust borta vid trädet nyss. Jag såg det från fönstret.”
Den vuxna tittade ut över parken, där en rad helt vanliga bilar stod parkerade längs gatan.
”Det var nog gatlyktorna”, sa hon.
Dörren stängdes. Lampan släcktes.
Dunder blinkade en gång med sina baklyktor. Det betydde bra jobbat.
Den lilla gröna bilen står parkerad på sin uppfart nu, och hans lyktor är släckta och kalla. I morgon är han bara en bil igen. Men inne i huset vid parken sover en svart katt vid fotänden av en flickas säng, och den ska inte upp i något träd i natt. God natt.
