Det var en gång en flicka som hette Laura. Hon var sex år, och i kväll skulle hon sova på ett tåg.
Det var ett riktigt nattåg. Det gick från stationen i staden klockan tio på kvällen, och det körde hela natten söderut, genom andra länder, och på morgonen skulle det vara framme i bergen, där pappa och Laura skulle på semester.
”Vad heter stället?” frågade Laura på perrongen.
Pappa sa ett långt namn som hon inte kunde komma ihåg.
Tåget stod redan vid perrongen. Det var långt och mörkblått, och det var gardiner för fönstren. En konduktör stod vid dörren med en skärmmössa och en liten maskin för biljetter. Han var tjock och vänlig och hette Holm. Det stod på en skylt på hans jacka.
”Och vart ska du?” frågade han Laura.
”Till bergen”, sa Laura. ”Det heter något långt.”
Holm tittade på biljetten. Sedan tog han en kulspetspenna och skrev något på baksidan, med stora bokstäver, och gav den tillbaka till henne.
Där stod det: DRÖMLANDET.
”Det ligger på vägen”, sa han. ”Alla som sover på tåget kommer förbi det. Bergen kommer efteråt.”
Kupén var det minsta rum Laura någonsin hade sett. Det fanns två sängar ovanpå varandra, ett litet handfat som kunde fällas ner, en spegel, en stege och ett litet fönster med en rullgardin. Allt hade sin plats. Det fanns en krok för kläderna, en hylla för tandborsten och ett nät för nallen.
Laura fick den översta sängen. Hon klättrade uppför stegen och låg på mage och tittade ner på pappa.
”Den är perfekt”, sa hon.
Tåget ryckte till. Det kom en liten stöt, och sedan började perrongen glida förbi utanför fönstret. Lamporna. Bänkarna. En man med en resväska som vinkade. Sedan var det mörkt.
Laura drog upp rullgardinen en liten bit, så att hon kunde titta ut. De körde förbi hus med ljus i fönstren. En järnvägsövergång med en röd lampa som blinkade och en klocka som ringde pling-pling-pling och försvann bakom dem. Sedan fält. Sedan en stad. Sedan mörker igen.
Tåget vaggade. Inte mycket. Bara lite grann från sida till sida, som en båt. Och hjulen sjöng nere under golvet.
”Är vi i Drömlandet nu?” frågade Laura.
”Inte än”, sa pappa nerifrån sin säng. ”Man måste sova först.”
Laura lade sig på rygg. Hon kunde känna tåget i hela kroppen. Vaggandet. Sången från hjulen. Hon kunde höra pappa andas, och en dörr som stängdes någonstans ute i korridoren, och Holms röst som sa god natt till någon.
Någon gång under natten stod tåget stilla på en stor station. Laura vaknade till lite. Utanför fönstret fanns ett gult ljus och en röst i en högtalare som pratade ett språk hon inte förstod. Sedan ryckte tåget till igen, och hon sov vidare.
Hon vaknade av att solen sken in genom springan i rullgardinen.
Hon drog upp den.
Utanför fanns det berg. Stora grå berg med snö på topparna, som reste sig rakt upp mot himlen, och gröna ängar längre ner med små bruna hus och kor, och en flod som var så klar att man kunde se stenarna på botten.
”Pappa”, sa hon. ”Pappa, vakna.”
Det knackade på dörren. Det var Holm, med två brickor frukost och en kanna kaffe.
”God morgon”, sa han. ”Sov du gott?”
”Ja”, sa Laura.
”Då har du varit i Drömlandet”, sa Holm. ”Där tar man inga bilder. Det kan man bara minnas.”
Laura tittade på biljetten. DRÖMLANDET stod det fortfarande på baksidan. Hon kunde inte minnas vad hon hade drömt. Men hon kunde minnas att tåget vaggade.
Ligg alldeles stilla, du, och låt sängen vagga lite grann från sida till sida, som ett tåg i natten. Hjulen sjunger under golvet. Och på din biljett står det Drömlandet. God natt och trevlig resa.
