Det var en gång en uppfinnare som hette Doris, och hon hade byggt en flygande bil. Det hade tagit henne elva år.
Hon hade byggt den i sin lada utanför en liten by i Skåne. Den var ljusgrön och såg nästan ut som en vanlig bil, bara lite längre och lite plattare. Men baktill satt en propeller. Och längs sidorna, invikta som en gräshoppas vingar, låg två långa vingar som kunde fällas ut.
Hennes barnbarn, Vivi, hade sett den byggas, bit för bit. Hon var åtta nu. När mormor Doris började var hon inte ens född.
”När ska den flyga?” hade Vivi frågat varenda sommar.
”När den är säker”, sa Doris varje gång.
För man kan inte bara flyga iväg i en hembyggd bil. Det måste finnas papper. Det måste finnas tillstånd. Folk från myndigheterna måste komma och titta på varenda skruv. Doris hade kört bilen på vägen många gånger. Hon hade testat motorn och vingarna och bromsarna. Hon hade låtit den köra fort längs en landningsbana utan att lyfta. Om och om igen.
Och nu, en stilla morgon i september, hade hon fått lov.
De körde ut till det lilla flygfältet. Doris körde själv. Bilen surrade fram längs landsvägen som vilken bil som helst, och folk i de andra bilarna tittade lite extra på den.
På flygfältet stod det redan en brandbil. Den stod där för säkerhets skull. Där stod också en man från myndigheterna med en skrivplatta och en kikare. Och där stod mamma och pappa och en fotograf från lokaltidningen.
Vivi fick stå bakom staketet med mamma. Det var regeln.
Doris körde ut till änden av banan. Hon stannade. Sedan tryckte hon på en knapp.
Vingarna fälldes ut. Långsamt. Först den ena. Sedan den andra. De klickade på plats. Plötsligt såg bilen inte längre ut som en bil. Den såg ut som ett litet ljusgrönt flygplan på fyra hjul.
Doris startade propellern. Den brummade. Hon tog på sig hjälmen och lyssnade på motorn länge. Sedan gav hon tummen upp till mannen med skrivplattan.
Han gav tummen upp tillbaka.
Den flygande bilen började rulla. Fortare. Fortare. Vivi höll andan. Hjulen hoppade lite på asfalten. Och sedan hoppade de inte mer.
Den flög.
Den var inte högt uppe. Bara lite över trätopparna. Den flög inte långt. Bara ett långsamt varv runt flygfältet. Men den flög. Vivi kunde se Doris hjälm genom fönstret. Hon kunde se att hon vinkade.
Den ljusgröna bilen kom ner igen. Den landade mjukt i änden av banan och rullade ut och stannade.
Vingarna fälldes in.
Och sedan körde Doris den längs vägen och fram till staketet, som om hon bara kom hem från affären.
Hon klev ur. Hon tog av sig hjälmen. Hennes hår stod rakt upp.
”Ja”, sa hon. ”Det var första turen.”
Vivi sprang rakt in i hennes famn.
”Vart ska den flyga nästa gång?” frågade hon.
”Tillbaka till ladan”, sa Doris. ”Det finns fortfarande saker som ska bli bättre. Men nästa sommar, om allt går bra, och om myndigheterna säger ja, då flyger vi till ett annat flygfält och äter glass.”
Flygande bilar finns inte bara i sagor. Uppfinnare har byggt riktiga sådana, men de kör inte omkring i trafiken. De startar och landar på flygfält, precis som flygplan.
I ladan står den ljusgröna bilen med vingarna invikta i natt, och motorn är kall. Doris har tänt lampan över arbetsbänken och skriver i sin anteckningsbok. Hon har elva år bakom sig och ett varv på himlen. God natt.
