Det var en gång en liten röd racerbil som hette Turbo-Tom, och han var den snabbaste bilen på hela racerbanan. Det sa han i alla fall själv.
Han hade en vit rand på motorhuven och nummer sju på sidan, och han kunde öka farten så snabbt att man inte ens hann säga ”Turbo-Tom”. Han bodde i ett garage vid banan tillsammans med sin bästa vän, Juni, som var en gul racerbil med nummer elva. Och så fanns Allan. Allan var mekanikern. Han hade olja på fingrarna och en blyertspenna bakom örat.
”I morgon är det stora loppet”, sa Allan en kväll och klappade Turbo-Tom på taket. ”Femtio varv. Och du ska in i depån och byta däck halvvägs.”
”Det behöver jag inte”, sa Turbo-Tom. ”Jag är snabb nog utan.”
”Det är dina däck som inte är snabba nog”, sa Allan. ”När man kör fort slits gummit. Efter många varv blir däcken släta och varma, och då glider man i kurvorna. Nya däck greppar igen. Det är inte för att vara långsam. Det är för att vara säker.”
Turbo-Tom sa ingenting. Men han tänkte att han inte tänkte slösa tid i depån.
Nästa dag var läktarna fulla. Tjugo bilar stod på startlinjen. Ljusen över banan släcktes ett efter ett, och sedan bar det iväg.
Turbo-Tom kom bra iväg. Efter första kurvan låg han trea. Efter fem varv låg han tvåa, precis bakom Juni. Efter tjugo varv körde han om henne på långsidan, och han låg först. Publiken jublade.
Vid varv tjugofem ropade Allan i radion. ”Tom, in i depån nästa varv.”
”Inte nu”, sa Turbo-Tom. ”Jag leder.”
Han körde vidare. Juni körde in i depån bakom honom. Hon försvann en stund från banan.
Men vid varv trettio kände Turbo-Tom det. I den stora kurvan vid läktaren slirade hans bakhjul lite. Han rätade upp sig. Nästa varv slirade de lite mer. Däcken var släta. Han fick köra långsammare och långsammare i kurvorna för att inte glida ut i gruset.
Bakom honom kom en gul bil. Den körde stadigt och fint genom kurvorna, med nya svarta däck som greppade i asfalten. Det var Juni. Hon körde om honom. Sedan kom en till. Och en till.
”Allan”, sa Turbo-Tom i radion. Hans röst var lite liten. ”Jag kommer in nu.”
”Vi är redo”, sa Allan.
Turbo-Tom svängde in i depån och stannade precis på sin plats. Och då hände något som han aldrig hade sett. Fyra mekaniker, en vid varje hjul. Wrrr, sa maskinerna. Hjulen åkte av. Nya hjul åkte på. Wrrr. En mekaniker lyfte en skylt. Grön.
Det hade tagit fyra sekunder.
”Kör”, sa Allan.
Turbo-Tom körde ut på banan igen. Han låg åtta nu. Men han kunde känna att däcken greppade. Han körde genom den stora kurvan utan att slira. Han körde fortare och fortare. Han körde om en. Sedan en till.
När den rutiga flaggan vajade låg Turbo-Tom tvåa. Juni vann. Hon hade kört in i depån precis när Allan sa till.
Turbo-Tom stannade bredvid henne efteråt.
”Grattis”, sa han.
”Du körde bra”, sa Juni. ”Särskilt de sista tjugo varven.”
På kvällen, i garaget, satt Allan och bytte olja på Turbo-Tom.
”Fyra sekunder”, sa Turbo-Tom. ”Det gick snabbt.”
”De snabbaste klarar det på två”, sa Allan. ”Med tjugo mekaniker.” Han blinkade. ”Men först måste man köra in när jag säger till.”
Det sista Allan gör innan han släcker sin pannlampa är att klappa Turbo-Tom på taket, precis ovanför nummer sju. Turbo-Tom står på fyra splitternya svarta däck, och bredvid honom står Juni med en liten pokal på taket. I morgon ska de träna depåstopp tillsammans. God natt.
