Det var en gång en liten röd brandbil som hette Basse. Han bodde på brandstationen i en stad med en fontän och ett tornur, och han hade en gammal mässingsklocka på taket som hade en spricka. När han ringde i den sa den inte ding. Den sa klonk.
”Jag önskar mig en ny klocka”, sa Basse till alla som ville höra. ”En som hörs i hela stan.”
En morgon kom brandmannen Jonas ut i garaget med en låda under armen. Han blinkade.
I lådan låg en ny klocka. Den var blank som en sked och stor som en soppskål. Brandmannen Maja skruvade fast den på taket, och Basse fick prova den.
DING!
Duvorna på taket lyfte. Tornuret gick en minut för fort av ren förskräckelse. Och nere i stan tittade alla upp.
”Den hörs i hela stan”, sa Basse stolt.
Samma eftermiddag gick larmet. En katt hade klättrat upp i det höga kastanjeträdet i Prästgårdsparken och vågade inte komma ner.
Basse körde ut med Jonas och Maja. Och han ringde. Hela vägen.
DING! DING! DING!
Vid kastanjeträdet stod en liten flicka som hette Ellen. Hon var rödgråten och pekade uppåt. Högt uppe satt en vit katt och klamrade sig fast vid en gren.
”Det är Missan”, sa Ellen. ”Hon kan inte komma ner.”
”Det fixar vi”, sa Basse och ringde en sista gång av ren glädje. DING!
Missan for upp. Högre. Ännu högre. Tills hon satt allra högst upp i toppen, där grenarna var tunna som blyertspennor och ingen stege kunde nå.
Det blev mycket tyst runt trädet.
”Hon är rädd för klockan”, sa Ellen lågt.
Basse sa ingenting. Det var första gången han inte hade lust att ringa.
Maja tittade på Jonas. Jonas tittade på Basse. Då släckte Basse sina lampor och stängde av motorn, alldeles av sig själv, och stod bara där.
”Vad brukar du göra hemma?” frågade Maja Ellen. ”När Missan ska in?”
Ellen tänkte. ”Jag skramlar med hennes matskål”, sa hon. ”Och så sjunger jag kiss-kiss-kiss.”
”Försök”, sa Maja.
Så Ellen sjöng. Alldeles tyst. Kiss-kiss-kiss. Och Jonas hittade en tom burk i bilen och skramlade med några nycklar i den, så att det lät nästan som en matskål.
Ingenting hände. Sedan hände det lite. Missan rörde sig. En tass ner. En gren ner. En gren i taget kom hon ner, hela vägen till den nedersta, där Maja kunde nå henne med stegen och lyfta ner henne i Ellens armar.
Missan spann. Hon var inte ett dugg rädd längre.
På vägen hem ringde Basse inte en enda gång.
Den kvällen, när garaget var mörkt och alla hade gått hem, kunde man höra ett alldeles litet ljud från Basses tak. Inte ding. Inte klonk. Bara ett stilla tink, som när man rör vid en klocka med ett finger för att höra att den finns där.
Nästa morgon frågade Jonas: ”Är du glad för din nya klocka, Basse?”
”Mycket”, sa Basse. ”Men jag har kommit på att den har två ljud. Ett för bråda dagar. Och ett för katter.”
Tink, sa klockan.
Tink, säger klockan nu också. Det är dess allra tystaste ljud, och det betyder: Alla katter är nere ur träden, alla brandbilar står i garaget, och nu ska du sova. God natt.
