Det var en gång en ung brandman som hette Rasmus. Han var den nyaste på brandstationen, han hade fått sin morfars gamla hjälm, och han var den långsammaste på att få på sig kläderna.
Det var ett problem. För när larmet går på en brandstation ska brandmännen vara påklädda och sitta i bilen på under en minut. Stövlar, byxor, jacka, hjälm, handskar. Allting.
Rasmus behövde två.
”Du snubblar på dina egna byxben”, sa styrkeledaren Dagmar. Hon var den snabbaste på stationen. Fyrtiofem sekunder.
”Jag vet”, sa Rasmus. Han tittade ner på morfars hjälm i skåpet. Den var gammal och svart, med en liten buckla på sidan. Folk på stationen kallade den ”den snabbaste hjälmen”, för att morfar hade varit snabbast i trettio år.
Det hjälpte inte Rasmus.
Den kvällen ringde han till sin morfar.
”Hur kunde du vara så snabb?” frågade han.
Morfar skrattade i telefonen. ”Jag var inte snabb. Jag var förberedd. Hur står dina stövlar?”
”I skåpet.”
”Och byxorna?”
”Hänger på en krok.”
”Där har du ditt problem”, sa morfar. ”Stövlarna ska stå på golvet. Precis vid bilen. Byxorna ska vara neddragna över stövlarna, så att de ligger som ett dragspel på golvet. Då kliver du ner i stövlarna och drar upp byxorna i en enda rörelse. Jackan hänger med ärmarna åt rätt håll. Hjälmen ligger överst, med handskarna i.”
Rasmus skrev upp det.
Nästa morgon kom han tidigt. Han ställde stövlarna på golvet vid bilen. Han drog ner byxorna över dem, så att de låg i en mjuk hög. Han hängde upp jackan med öppningen mot sig. Han lade morfars hjälm överst, med handskarna inuti.
Sedan väntade han.
Klockan tio gick larmet. En övning, men det visste ingen än.
Rasmus sprang. Han klev ner i stövlarna. Han drog upp byxorna. Han smet in armarna i jackan. Han satte på sig hjälmen, och handskarna föll rakt ner i händerna på honom.
Han hoppade upp i bilen.
Dagmar kom efter honom, en sekund senare. Hon stannade och tittade på honom.
”Hur lång tid?” ropade hon till chefen.
”Rasmus: fyrtionio sekunder”, sa chefen. ”Dagmar: femtio.”
Det blev tyst i bilen.
Sedan började Dagmar skratta. Hon dunkade Rasmus i axeln. ”Vem har lärt dig det tricket?”
”Morfar”, sa Rasmus.
”Förstås”, sa Dagmar. ”Det var han som lärde mig det också. Jag har bara blivit lat.”
Den eftermiddagen åkte Rasmus förbi sin morfar och berättade. Morfar sa inte så mycket. Han nickade bara. Men när Rasmus gick sa han: ”Det var aldrig hjälmen som var snabb, om du skulle undra. Det var att den låg redo.”
På kvällen, innan han åkte hem, ställde Rasmus stövlarna på plats igen. Byxorna neddragna över dem. Jackan med ärmarna åt rätt håll. Hjälmen överst.
Redo för i morgon.
Har du lagt fram dina kläder till i morgon? Strumporna överst, så att du kan hitta dem i mörkret? Då är du lika redo som Rasmus. God natt.
