Det var en gång en nalle som hette Herr Knapp. Han var brun och lite flintskallig på magen, och han tillhörde en pojke som hette Elmo. En lördagsförmiddag satt Herr Knapp på en bänk på torget medan Elmo åt glass.
Då kom måsen.
Den var stor och grå och hade en gul näbb, och den var ute efter glassen. Men den fick inte glassen. Den fick Herr Knapp. Den grep honom i ena örat, flaxade med vingarna och flög upp, upp, upp. Och allra högst uppe på stadshustornet, bredvid vindflöjeln, släppte den honom.
Herr Knapp satt där. Med benen dinglande i luften.
”HERR KNAPP!” ropade Elmo.
Folk tittade upp. En dam tappade sin matkasse. En man med hund sa: ”Herregud.”
Elmos mamma ringde till räddningstjänsten. Hon var lite generad, men mannen i telefonen sa att de ändå var ute och övade i närheten.
Tio minuter senare kom den stora röda stegbilen in på torget. Med blåljus. Utan siren, för det var ju trots allt bara en nalle. Brandman Kurt klev ur. Han hade grå mustasch och en hjälm som glänste.
”Var är den förolyckade?” frågade han.
Elmo pekade uppåt.
Brandman Kurt tittade länge. ”Det är högt”, sa han. ”Det här är ett fall för den långa stegen.”
Nu hade det kommit mycket folk till torget. Bagaren kom ut med mjöl på armarna. Två flickor på cykel stannade. Någon hade tagit med sig en fällstol.
Stegen åkte upp. Den blev längre och längre och längre. Högst upp i korgen stod brandman Kurt med säkerhetslina och hjälm. Han vinkade. Alla vinkade tillbaka.
Han kom ända fram till tornet. Han sträckte ut handen.
Och då kom måsen igen.
Den landade precis bredvid Herr Knapp och skrek. Kurt skrek inte. Han sa bara: ”Nej du.” Och sedan tog han Herr Knapp och stoppade in honom i jackan, så att bara huvudet stack upp.
Stegen åkte ner. Långsamt. Hela torget applåderade.
Brandman Kurt klev ur korgen och knäppte upp jackan. Han höll fram Herr Knapp med båda händerna, så som man håller något mycket värdefullt.
”Patienten mår bra”, sa han. ”Lite blåsigt i örat.”
Elmo tog Herr Knapp och kramade honom så hårt att han blev alldeles platt.
”Tusen tack”, sa Elmo.
”Ingen orsak”, sa Kurt. ”Men håll honom lite längre bort från glassen nästa gång.”
Den kvällen hade Herr Knapp fått ett litet plåster på örat. Elmo hade ritat en brandbil till honom och satt upp den ovanför sängen.
Herr Knapp var högt uppe i dag. Ända uppe vid vindflöjeln. Nu ligger han under Elmos arm, långt nere i en säng, och det är precis där han vill vara. Har du en nalle, så håll den nära. God natt.
