Det var en gång en liten pojke som hette Theo. Han var fem år och ville bli brandman, och han hade en röd hjälm av plast som hängde på sängstolpen, så att han kunde nå den om det hände något under natten.
En natt kunde han inte sova.
Han låg och tittade på hjälmen i mörkret. Då hörde han den. Långt borta, bakom husen. Ii-uu, ii-uu, ii-uu.
Theo satte sig upp. Han tog på sig hjälmen och smög in till pappa.
”Pappa”, viskade han. ”Det kör en brandbil.”
Pappa öppnade ena ögat. Han lyssnade. Ii-uu, ii-uu, lite längre bort nu.
”Det gör det”, sa han. Han lyfte på täcket, och Theo kröp in bredvid honom, med hjälmen på.
”Men det är ju natt”, sa Theo. ”Sover inte brandmännen?”
”Några av dem gör det”, sa pappa. ”Men några av dem är vakna. Hela natten. Ifall någon skulle behöva dem.”
Theo tänkte på det. ”Hela natten?”
”Hela natten. På brandstationen sitter de och dricker kaffe och spelar kort och väntar. Och när larmet går hoppar de i stövlarna och kör.”
Ii-uu, mycket långt borta.
”Är det några andra som är vakna?” frågade Theo.
Pappa drog upp täcket lite bättre över dem. ”Låt oss se”, sa han. ”Brandmännen är vakna. Och på sjukhuset finns det sjuksköterskor som går tyst omkring i korridorerna och tittar till dem som är sjuka. De är vakna.”
”Brandmännen och sjuksköterskorna”, sa Theo.
”Och bagaren”, sa pappa. ”Bagaren går upp när det fortfarande är alldeles mörkt, och då gör han degen och ställer den att jäsa, så att det finns färska frallor när vi vaknar.”
”Brandmännen och sjuksköterskorna och bagaren.”
”Och chauffören på nattbussen, som kör hem folk som har varit ute för sent. Och mannen som kör runt med de stora maskinerna och gör vägarna rena. Och kvinnan i tornet på flygplatsen, som passar flygplanen.”
”Brandmännen och sjuksköterskorna och bagaren och busschauffören och vägmannen och flygkvinnan”, sa Theo. Han gäspade.
”Och ugglan”, sa pappa. ”Den sitter i det stora trädet vid skolan. Den är alltid vaken på natten.”
”Och ugglan.”
”Och månen.”
”Är månen vaken?”
”Den är uppe”, sa pappa. ”Det är nästan samma sak.”
Theo gäspade igen. Hjälmen hade glidit ner över ena ögat.
”Och vem sover då?” frågade han.
”Alla andra”, sa pappa. ”Alla barnen. Och de flesta mammor och pappor. Och hundarna och katterna, i alla fall de lata. Och de brandmän som hade jour i går. Det är därför de andra är vakna. Så att alla vi andra kan sova.”
Theo var tyst en stund.
”Så när jag blir brandman”, sa han långsamt, ”då ska jag vara vaken så att du kan sova.”
”Då ska du vara vaken så att jag kan sova”, sa pappa. ”Men inte i natt. I natt är det de andras tur.”
Pappa lyfte försiktigt av hjälmen från Theos huvud och lade den på nattduksbordet.
Ute var det alldeles tyst nu. Brandbilen hade kört hem. Någonstans stod en bagare och knådade deg. Någonstans gick en sjuksköterska i mjuka skor. Någonstans satt en uggla i ett träd och vred på huvudet.
Och Theo sov.
Medan du sover finns det några som är vakna för din skull: brandmännen, sjuksköterskorna, bagaren och ugglan. Det är deras tur i natt. Din tur kommer en annan gång. God natt.
