Det var en gång en brandman som hette Sofie. Hon var ny på brandstationen i Solby. Hon hade varit där i tre månader, hon kunde rulla ut en slang på tolv sekunder, och hon kunde knyta sex olika knopar med handskar på. Men i dag skulle hon göra något hon aldrig hade gjort förut.
”I dag ska du in i rökhuset”, sa styrkeledaren, en stor, lugn man med grå mustasch.
Rökhuset stod längst bort på övningsplatsen. Det var ett gammalt hus av betong med små fönster, och där inne kunde man fylla det med rök. Det var inte riktig rök. Det var dimma från en maskin, som på en fest, och den var helt ofarlig. Men den var så tjock att man inte kunde se sin egen hand.
”Inne i huset ligger Gudrun”, sa styrkeledaren. Gudrun var en stor docka av tyg som vägde lika mycket som en riktig människa. ”Du och Dagny ska hitta henne och få ut henne.”
Dagny var Sofies kollega. Hon hade varit brandman i tjugo år och hade ett skratt som en traktor.
De tog på sig rökdykarutrustningen. Masken över ansiktet. Tuben med luft på ryggen. Hjälmen. Handskarna.
”Kom ihåg”, sa Dagny, ”vi går aldrig ifrån varandra. Och vi släpper aldrig slangen.”
Sedan kröp de in.
Det var mörkt och vitt på samma gång. Inne i masken lät hennes andning hög och ihålig, långsamt in, långsamt ut. Hon hade ena handen på slangen och den andra på väggen. Dagny kröp precis bakom henne och höll i hennes stövel.
De kände sig fram. En dörr. Ett hörn. Ett bord. En stol som välte. Sofie kände något mjukt med handsken. Det var en arm.
”Jag har henne!” ropade hon in i masken.
”Bra”, sa Dagny. ”Och var är utgången då?”
Sofie stelnade till. De hade svängt. Runt ett bord, in genom en dörr, runt ett hörn. Hon hade ingen aning om varifrån de hade kommit. Allt var vitt.
”Det vet jag inte”, sa hon.
”Det behöver du inte heller”, sa Dagny. ”Vad har du i handen?”
Slangen. Hon hade fortfarande slangen i handen. Den hade kommit in tillsammans med dem, hela vägen från brandbilen. Om man följde den baklänges gick man samma väg ut som man hade kommit in.
Sofie tog Gudrun under armarna. Dagny tog fötterna. Och sedan kröp de baklänges, hand för hand längs slangen. Runt bordet. Genom dörren. Runt hörnet. Och plötsligt var det ljus, och luft, och styrkeledarens mustasch.
”Fyra minuter och tio sekunder”, sa han och nickade.
Sofie tog av sig masken. Hon var genomblöt av svett, och Gudrun hade fått en reva i byxorna.
”Vad lärde du dig då?” frågade styrkeledaren.
Sofie tänkte efter. ”Att jag var rädd”, sa hon ärligt. ”Och att slangen inte var det.”
Dagny skrattade sitt traktorskratt.
På kvällen stod Sofie länge i duschen, för håret luktade fortfarande festdimma. Sedan tog hon på sig sin mjuka pyjamas, släckte lampan och lade sig. Det var mörkt i sovrummet. Men det var inte vitt, och hon kunde se sin hand.
Ligger du också i mörkret nu? Då kan du kanske känna kanten på ditt täcke med fingrarna. Följ den hela vägen runt till kudden. Där ska du stanna. Sov gott. God natt.
