Det var en gång en brandman som hette Jonas. Han var deltidsbrandman i en liten ort på landet. På dagarna var han snickare. Men han hade alltid en liten personsökare i fickan, och när den pep körde han ner till brandstationen så fort han fick.
En kväll i augusti satt Sebastian i fönstret. Han bodde i huset mittemot brandstationen, och han var sex år, och han älskade att se brandbilen köra ut.
Det hade varit en varm och stilla dag. Men nu hade himlen blivit konstig. Den var gul ute i väster och svart ovanför. Luften stod alldeles stilla.
”Det kommer ett oväder”, sa Sebastians mamma. ”Ett som inte stod i väderprognosen.”
Sedan kom vinden. Den kom plötsligt och hårt, så att träden längs vägen böjde sig och en hink rullade över gårdsplanen. Sedan kom regnet. Sedan kom den första blixten.
Sebastian räknade, så som mamma hade lärt honom. Ett, två, tre. Sedan kom åskan. Bom.
”Tre sekunder”, sa mamma. ”Då är det ungefär en kilometer bort.”
Nästa blixt kom. Sebastian hann bara räkna till ett.
Och sedan hörde de ett ljud från brandstationen. Porten. Den gick upp. Ljuset tändes där inne. Och en efter en kom brandmännen springande i sina gula jackor. Sebastian kunde se Jonas. Han var den största, och han hade alltid hjälmen på sned tills han spände fast den.
Brandbilen körde ut med blåljus. Utan siren. Det var ingen brand. Vad var det då?
Mamma fick reda på det i telefonen. Ett stort träd hade blåst omkull ute på landsvägen. Det låg över båda körfälten.
Sebastian blev sittande i fönstret. Regnet trummade. Åskan mullrade. Han kunde se blåljusen långt ute på vägen, mellan träden.
Ute vid det omkullblåsta trädet satte Jonas och de andra upp ljus, stora lampor på stativ, så att de kunde se. Två av dem ställde sig med lampor en bra bit bort på var sida om trädet, så att ingen bil körde in i det. Jonas tog på sig sina skyddsbyxor och sin hjälm med visir och hörselskydd. Sedan startade han motorsågen.
De sågade trädet i bitar. Inte i full fart. Långsamt och försiktigt. Ett stort träd som har fallit kan rulla eller fjädra när man sågar i det. Så de sågade en bit i taget och släpade undan den med ett rep innan de sågade nästa.
Det tog en timme. Under tiden drog ovädret förbi. Blixtarna blev färre. Åskan blev ett avlägset mullrande. Regnet blev duggregn.
Till slut var vägen fri. En bil som hade väntat körde långsamt förbi. Föraren vevade ner rutan och sa tack.
När brandbilen kom tillbaka till stationen hade det blivit mörkt. Sebastian var fortfarande vaken, för mamma hade sagt att han fick vänta. Han stod vid häcken i regnjacka över pyjamasen.
Jonas kom gående över vägen. Han var blöt från topp till tå. Han luktade sågspån och regn.
”Det var bara ett träd”, sa han. ”Men nu kan folk köra hem igen.”
Han tog upp något ur fickan och gav det till Sebastian. Det var en liten rund skiva av trä. Den var fortfarande lite blöt, och man kunde se årsringarna.
”Från en av grenarna på trädet som blåste omkull”, sa Jonas. ”Räkna ringarna i morgon. Då vet du hur gammal grenen var.”
Sov gott. Ovädret är långt borta, och vägen är fri hela vägen hem. På Sebastians nattduksbord ligger en liten trädskiva och torkar, och borta på stationen står brandbilen tvättad och klar. God natt.
