Det var en gång en liten röd brandbil som hette Bruno. Han var den minsta bilen på brandstationen, och han hade en särskild sak som de stora bilarna inte hade: en pump som kunde suga upp vatten från ställen där vattnet inte skulle vara.
En sommareftermiddag blev himlen alldeles svart. Sedan kom regnet. Det var inget vanligt regn. Det var ett skyfall. Det öste ner så att avloppen inte hann med, och vägarna blev till floder.
Telefonen ringde på brandstationen.
”Det är förskolan Groddan”, sa brandmannen Kim. ”Det står vatten i källaren. Det stiger. Bruno, det här är ditt jobb.”
Bruno startade motorn. Han tände sina blå ljus och körde ut i regnet. Vattnet sprutade upp runt hjulen. Svisch, svisch.
När de kom fram stod förskollärarna i dörren. Barnen stod vid fönstren på övervåningen och tittade ner med näsorna mot rutan.
Kim öppnade källardörren. Vattnet stod ända upp till tredje trappsteget. Gamla stolar flöt omkring där inne, och en låda med julgranspynt, och en stor gul badboll.
Kim rullade ner Brunos tjocka slang i källaren. Han tryckte på en knapp.
Och Bruno började suga. Slurp. Slurp. Slurrrrp. Vattnet rann upp genom slangen, ut genom Bruno och vidare ut i en annan slang, bort till en stor brunn längre ner på gatan som inte var full än.
Det tog lång tid. Regnet slutade. Solen tittade fram. Bruno fortsatte att slurpa.
Barnen i fönstren räknade trappstegen allteftersom de kom fram igen. Tre. Två. Ett. Källargolvet.
Till sist sa Bruno ett långt sista ssschlurp, och sedan fanns det bara ett blött golv kvar.
Kim kom upp med den gula badbollen under armen och gav den till en förskollärare. Barnen klappade bakom rutan.
”Bra jobbat, Bruno”, sa Kim och knackade två gånger på hans dörr.
Tillbaka på stationen fick Bruno sin slang upphängd på tork, och själv blev han tvättad ren från lera. Sedan släckte de ljuset i garaget.
Dropp, säger slangen ute i garaget. Dropp. Det är de sista dropparna från förskolans källare, och snart kommer det inga fler. Då är allting torrt, och allting är tyst. God natt.
