Det var en gång en flicka som hette Sofie, och när hon satte på sig sin svarta keps var hon Spion-Sofie.
Spion-Sofie hade en ficklampa med rött ljus, så att man inte blev bländad i mörkret, och en anteckningsbok där hon skrev allt med kod. A var 1, B var 2, C var 3 och så vidare. Hon var sju, och på sommarlovet bodde hon en vecka hos mormor i ett gammalt korsvirkeshus på landet, där golven var sneda och trappan knarrade på varenda trappsteg.
Första kvällen, när Sofie hade borstat tänderna, satte sig mormor på sängkanten.
”Vet du vad”, sa hon. ”Det finns en dold dörr i det här huset. Jag hittade den själv när jag var lika gammal som du och var här på sommarlov. Ingen annan har hittat den sedan dess. Varken din mamma eller din morbror.”
Spion-Sofie satte sig upp. ”Var är den?”
”Det får en spion ta reda på själv”, sa mormor. ”Men jag kan ge dig en ledtråd. Den som vill hitta dörren måste lyssna på huset.”
Nästa morgon satte Spion-Sofie igång. Hon skrev i anteckningsboken: 21-16-16-4-18-1-7. Uppdrag.
Hon lyssnade på huset. Det knarrade i trappan. Det tickade i det gamla golvuret. Det surrade i kylskåpet. Men inget av ljuden lät som en dörr.
På eftermiddagen började det blåsa. Vinden kom in från åkern och drog i gardinerna. Och när Sofie gick förbi trappan hörde hon något nytt. Ett lågt, visslande ljud. Det kom från panelen under trappan, där väggen var klädd med smala gröna brädor.
Hon lade örat mot brädorna. Det visslade. Svagt, men det visslade.
Hon hämtade ett litet dun från sin kudde och höll upp det framför panelen, en bräda i taget. Vid de flesta brädorna hängde dunet alldeles stilla. Men vid den fjärde brädan från vänster började det fladdra. Det kom luft ut. Det fanns något bakom.
Hon tände sin röda lampa och tittade på brädan. Den såg ut som de andra. Men längst ner fanns en liten rund kvist, och färgen runt den var nött, som om någon hade tryckt på den många gånger.
Spion-Sofie tryckte.
Klick. Tre brädor sprang upp på en gång, som en liten lucka. Bakom dem fanns ett lågt, mörkt utrymme under trappan. Det luktade damm och gamla äpplen.
Hon gick inte in. Hon ropade på mormor. För en bra spion vet när man ska hämta förstärkning.
Mormor kom med en riktig ficklampa. Hon lyste in. Och sedan log hon.
Inne på golvet stod en platt plåtask med blommor på locket. Mormor lät Sofie ta ut den. I den låg en liten röd blyertspenna, en karta över trädgården ritad med färgpennor, tre glaskulor och ett papper som var vikt många gånger. På papperet stod det med stora, sneda siffror:
20-9-12-12 14-1-19-20-1 19-16-9-15-14
Spion-Sofie satte sig i trappan med anteckningsboken och räknade. 20 var T. 9 var I. 12 var L.
”Till nasta spion”, läste hon långsamt. ”Men det står A i stället för ä.”
”Det fanns inget ä i min kod”, sa mormor. ”Jag fick lösa det så.”
Sofie tittade upp på mormor.
”Jag skrev meddelandet när jag var sju”, sa mormor. ”Jag hade hittat på koden helt själv. Jag trodde att jag var den enda i hela världen som kunde den.”
”Det är min kod”, sa Sofie.
”Då är den visst vår”, sa mormor.
De satt länge i trappan och tittade på kartan över trädgården. Mormor visade var hon hade grävt efter sjörövarskatter som liten, och var hennes gunghäst hade stått. Sedan skrev Sofie ett eget meddelande på baksidan av papperet, med kod. Hon visade det inte för mormor.
De lade tillbaka asken och stängde luckan. Klick.
Inne bakom panelen under mormors trappa står en plåtask med blommor på locket i natt, du, och i den ligger två meddelanden med samma kod: ett från en flicka som var sju för länge sedan, och ett från en flicka som är sju nu. Ute över åkern blåser vinden fortfarande, och panelen visslar alldeles svagt för den som lyssnar. God natt.
