Det var en gång en hemlig agent som hette Agent X. Ingen hade sett honom. Ingen visste hur han såg ut. Men varje morgen fanns det bevis.
Det var Jonna och hennes storebror Kristoffer som upptäckte det. Jonna var sex och Kristoffer var nio. På morgnarna, när de kom ut i trädgården, låg det små, spetsiga bajskorvar på gräsmattan. Det fanns ett litet hål längst ner i rabatten, där någon hade grävt efter något. Och en gång var skålen med vatten, som mamma hade ställt ut till fåglarna, nästan tom.
”Det är en agent”, sa Jonna. ”En hemlig agent som kommer på natten.”
”Vi kallar honom Agent X”, sa Kristoffer. ”Tills vi vet vem han är.”
De frågade mamma. Mamma tittade på de små bajskorvarna och log lite.
”Jag tror att jag vet vem det är”, sa hon. ”Men vi får se om ni kan lista ut det själva. Vi bygger en hemlig tunnel.”
Den hemliga tunneln var en bit hängränna av plast, en meter lång. Mitt i den lade de ett papper. På var sida om papperet lade de en remsa hushållspapper med svart, giftfri färg som mamma hade rört ut i matolja. Och allra längst in i mitten av tunneln lade de en tesked kattmat.
”Om Agent X går in efter maten”, sa mamma, ”så trampar han i färgen och går över papperet. Och då har vi hans fotspår.”
De lade tunneln längs häcken, där de små bajskorvarna brukade ligga.
Nästa morgon sprang Jonna ut i pyjamas.
Kattmaten var borta. Och över papperet gick en rad små, svarta fotspår. Fem tår på varje. Små och runda, med långa klor.
Kristoffer letade fram mammas djurbok. De jämförde spåren med bilderna. Inte en katt. Inte en räv. Inte en mus.
”Det är en igelkott!” sa Jonna.
”Agent X är en igelkott”, sa Kristoffer.
Mamma nickade. ”Igelkottar går långt på natten. Kanske två kilometer. De går från trädgård till trädgård och äter skalbaggar och maskar och sniglar. Men många trädgårdar har staket hela vägen runt. Då kan de inte ta sig igenom.”
Kristoffer tittade på deras staket. Det gick hela vägen runt trädgården, ända ner till marken.
”Hur kom han in då?”
De undersökte saken. I ena hörnet, vid grannens trädgård, hade någon grävt ett litet hål under staketet. Det var precis lagom stort.
”Agent X har en hemlig tunnel”, sa Jonna.
Samma eftermiddag gjorde pappa ett riktigt hål längst ner i staketet. Det var tretton gånger tretton centimeter, lite större än en cd-skiva. Stort nog för en igelkott. För litet för en hund. Grannen gjorde ett hål i sitt staket på andra sidan. Och mamma ställde ut en låg skål med vatten vid häcken. Inte mjölk. Igelkottar får ont i magen av mjölk.
”Nu kan han komma och gå som han vill”, sa mamma. ”Och vi rör honom inte om vi ser honom. Vi bara tittar.”
Agent X kom tillbaka. Det kunde de se på spåren. Och en kväll i augusti, när det började mörkna, satt Jonna och Kristoffer alldeles stilla på trappan. Och då kom han. En liten brun boll med taggar, som lunkade fram från häcken och fnös som en liten gammal gubbe. Han drack ur skålen. Sedan försvann han ut genom hålet i staketet.
Ute i mörkret lunkar Agent X från trädgård till trädgård i natt, du, genom små fyrkantiga hål i staketen. Han fnyser och äter skalbaggar och vet inte att han har ett namn. God natt.
