Det var en gång en pojke som hette Max, men när han hade pappas gamla solglasögon på sig och en walkie-talkie i fickan hette han Agent Max. Han var sex år, och hans lillasyster Gunvor, tre år, var hans assistent. Hon hade en walkie-talkie av papp.
En söndagskväll kom mamma ut från badrummet med en väldigt konstig min.
”Min ring”, sa hon. ”Stenen har ramlat ur.”
Hon höll fram handen. Det var ringen som hon alltid hade på sig. Den var av guld och hade en liten, klar sten i mitten, en diamant som morfar en gång hade gett till mormor. Nu fanns det bara ett tomt hål där stenen hade suttit.
”När såg du den senast?” frågade Agent Max.
Mamma tänkte efter. ”I morse. Den satt där när jag bakade bullar.”
Agent Max satte på sig solglasögonen. ”Agent Gunvor”, sa han i sin walkie-talkie. ”Vi har ett fall.”
”Schhh”, sa Gunvor i sin pappwalkie-talkie.
De började i köket. Agent Max lyste med sin ficklampa längs golvet, precis vid golvlisten. Pappa hade lärt honom ett trick: Om man håller lampan alldeles nere vid golvet och lyser bortåt över det, kan man se saker som annars är osynliga. Små smulor. Ett hårstrå. Ett russin som hade rullat in under spisen.
Men ingen diamant.
Vardagsrummet. Ingen diamant. Bara en blå legobit och två örhängen som mamma hade letat efter sedan påsk.
Hallen. Ingen diamant.
”Badrummet”, sa Agent Max.
Mamma hade letat i badrummet. Pappa hade letat i badrummet. Men Agent Max lade sig platt på det kalla kaklet med lampan. Han lyste under handdukskåpet. Under tvättmaskinen. Runt toaletten, där man inte har lust att titta.
Ingen diamant.
”Den är borta”, sa mamma tyst. ”Det gör ingenting. Det är bara en sten.”
Men Agent Max kunde se på henne att det gjorde lite.
Då sa Agent Gunvor något i sin pappwalkie-talkie. Det lät som ”Bulle”.
”Vad säger du?” frågade Agent Max.
”BULLE”, sa Gunvor. Hon pekade på köksbänken. Där stod ett fat med bullar från morgonen. Det fanns tre kvar.
Agent Max tittade på mamma. Mamma tittade på fatet.
De tog den första bullen och bröt den försiktigt itu. Bara deg. Den andra. Bara deg och ett enda russin.
Den tredje bullen var lite platt på ena sidan. Agent Max bröt den itu. Och där, mitt i det mjuka, vita inuti, satt något litet och hårt som glimmade i ljuset från kökslampan.
”Den har legat i bullen hela dagen”, sa mamma. Hon skrattade, och sedan grät hon lite, och sedan skrattade hon igen. ”Jag har knådat in den i degen.”
Pappa hittade en liten plastpåse och lade stenen i den. I morgon skulle ringen till guldsmeden.
”Fallet är löst”, sa Agent Max i sin walkie-talkie. ”Agent Gunvor hittade den.”
Gunvor nickade allvarligt. Sedan åt hon upp den tredje bullen. Utan diamant.
Den kvällen lade Agent Max solglasögonen på nattduksbordet och ficklampan bredvid. Gunvor sov redan med pappwalkie-talkien under kinden.
Solglasögonen ligger på nattduksbordet, du, och beviset är uppätet. Fallet är avslutat, och Agent Max och Agent Gunvor är lediga till i morgon. God natt.
