Det var en gång ett räddningslag i en liten stad vid en vik, och styrkeledaren hette Britta. I tjugo år hade hon åkt ut på bränder, och hon kände igen rök i alla färger. Grå rök från en skorsten som inte drog. Svart rök från en bil. Vit rök från en gammal komposthög som hade blivit så varm inuti att den hade börjat ryka.
Men den här röken hade hon aldrig sett förut.
Det var en stilla kväll i juni. Samtalet kom strax efter nio.
”Det ryker från kyrktornet”, sa en röst i telefonen. ”Från toppen av spiran. Det ser ut som om det brinner.”
Räddningslaget ryckte ut. Britta, Jesper och två till. Brandbilen körde genom stan med blåljus, och folk stod ute på trottoaren och tittade upp.
Och där var det. Från spetsen av den höga, spetsiga kyrkspiran steg ett grått moln upp i luften. Det böljade. Det slingrade sig. Det blev tjockare och tunnare och tjockare igen.
Britta klev ur bilen. Hon tittade länge på molnet.
”Konstigt”, sa hon. ”Jag känner ingen lukt.”
”Det kan ju vara högt uppe”, sa Jesper.
”Kanske.” Britta tog fram kikaren. Hon tittade upp mot spiran.
Kyrkvaktmästaren, Evald, kom springande över kyrkbacken med nycklarna i handen. Han var andfådd.
”Det finns inget elektriskt där uppe”, sa han. ”Det finns bara klockorna och en massa duvor.”
”Vi går upp och tittar”, sa Britta. ”Jesper och jag. Med ficklampor och rökdykarutrustning på ryggen, för säkerhets skull. Ni andra stannar här nere och gör i ordning slangarna.”
De gick uppför den smala trappan i tornet. Den slingrade sig runt och runt. Det luktade gammalt trä och duvfjädrar. Inte rök.
Längst upp fanns en liten lucka. Britta öppnade den försiktigt och tittade ut.
Och då började hon skratta.
”Vad är det?” frågade Jesper.
”Kom och titta”, sa Britta. ”Men håll i dig.”
Jesper stack ut huvudet bredvid henne. Och där, precis över spetsen av spiran, var röken. Den var ingen rök. Den surrade. Den bestod av tusentals och åter tusentals små, små myggor som dansade i ett stort levande moln.
”Fjädermyggor”, sa Britta. ”De sticks inte. Hanarna samlas i stora svärmar på sommarkvällarna, över en hög punkt, en buske eller en flaggstång eller en kyrkspira. Då kan honorna hitta dem. Från marken ser det ut som rök. Det händer faktiskt ibland att räddningstjänsten blir larmad till det.”
De gick ner igen. Britta förklarade för Evald och för folket på trottoaren. Några skrattade. En blev lite generad, för det var hon som hade ringt.
”Det är helt i sin ordning”, sa Britta. ”Du gjorde rätt. Det är mycket bättre att ringa en gång för mycket än en gång för lite. Vi kommer gärna och tittar.”
Räddningslaget rullade ihop slangarna igen. Ingen av dem hade använts. Brandbilen körde lugnt tillbaka till stationen utan blåljus.
Över kyrkspiran dansar myggorna fortfarande i den ljusa junikvällen, i ett grått svävande moln som liknar rök. De har ingen aning om att ett helt räddningslag har varit på besök. God natt.
