Det var en gång en pojke som hette Kaj, men alla kallade honom Kikare-Kaj, eftersom han aldrig gick någonstans utan sin kikare.
Den var svart och tung, och han hade fått den av farfar, som hade köpt sig en ny med större linser. Han hade den runt halsen i en rem, och han tittade på allt med den: fåglar på takrännan, flygplan högt uppe, grannens katt som satt i fönstret mittemot. Han var åtta och skulle bli detektiv när han blev stor. Kanske var han det redan.
Kajs rum låg högst upp i huset, och från fönstret kunde han se ut över trädgården, över vägen och bort över den stora åkern som gick ända bort till skogen. Det var augusti, och säden på åkern var gul och hög.
En kväll när han skulle sova såg han det.
Långt ute på åkern, i mörkret, fanns ett ljus. Det var inte ett ljus. Det var många, i en lång rad, och de var vita och skarpa. Och de rörde sig. Långsamt, långsamt över åkern, och sedan vände de, och sedan kom de tillbaka igen.
Kaj satte kikaren för ögonen. Han kunde bara se ljusen. Bakom dem fanns något stort och mörkt som brummade. Han kunde höra det svagt genom fönstret.
”Pappa”, ropade han. ”Det är något ute på åkern.”
Pappa kom upp. Han satte sig på sängkanten och tittade ut.
”Det är en gåta”, sa Kaj. ”Det är stort, det brummar, och det har många ögon. Och det går fram och tillbaka.”
”Vad tror du att det är?” frågade pappa.
”Jag vill gå ut och titta”, sa Kaj.
”Inte på natten”, sa pappa. ”Man går inte ut på en åker i mörkret, och absolut inte dit där något stort kör. Den som kör kan inte se dig.” Han tänkte en stund. ”Men en detektiv kan ta reda på mycket från ett fönster. Och sedan kan vi gå ut i morgon och undersöka spåren. Tillsammans.”
Så Kaj stannade vid fönstret. Han gjorde anteckningar i sitt lilla block, med ficklampan under täcket.
Klockan nio: Ljusen går fram och tillbaka. Klockan halv tio: Ljusen har kommit närmare skogen. Klockan tio: Det kommer en ny, mindre ljuskägla ut på åkern. Den kör bredvid den stora. Sedan kör den iväg igen, mot gården.
Klockan kvart över tio somnade han med kikaren på magen.
Nästa morgon gick de ut för att undersöka spåren. Kaj hade med sig kikare och block. Pappa hade gummistövlar.
Åkern såg helt annorlunda ut. Säden var borta. Där stod bara korta, styva stubbar kvar, i långa, raka rader, och här och där låg strängar av gul halm. Det knastrade när man gick på det.
”Spår nummer ett”, sa Kaj och skrev. ”Säden har försvunnit.”
En hare skuttade upp från en av stubbraderna och sprang i sicksack över åkern med öronen nedfällda längs ryggen. Kaj följde den med kikaren tills den försvann in bland träden vid skogsbrynet.
”Haren har också varit vaken i natt”, sa pappa. ”Den har nog hållit ett öga på ljusen precis som du.”
Ute vid vägen stod en traktor med en stor vagn efter sig. Vagnen var full av säd, gyllene och blank. Och inne på gården bakom, under ett stort skärmtak, stod den. Den var grön och stor som ett hus, med ett brett gap framtill med knivar, och hjul som var högre än pappa. Uppe på taket satt en hel rad lampor.
”Spår nummer två”, sa Kaj långsamt. ”Många ögon.”
En kvinna i blå overall kom ut ur ladugården. Det var bonden. Hon hette Heidi och hade sett dem gå på åkern.
”Det är min skördetröska”, sa hon. ”Den skär säden och skakar ut kärnorna ur axen. Kärnorna hamnar i tanken, och när den är full kommer traktorn och hämtar dem. Det var den lilla ljuskäglan du såg.”
”Varför kör du på natten?” frågade Kaj.
”För att säden måste vara torr”, sa Heidi. ”Och väderprognosen lovade regn idag. Så vi kör tills daggen kommer och gör axen blöta, även om det har blivit mörkt. Det gör många bönder i augusti.”
Kaj skrev ner alltihop. Sedan tog han kikaren och tittade på lamporna på skördetröskans tak. Det var tolv stycken.
”Gåtan är löst”, sa han.
”Vill du se förarhytten?” frågade Heidi.
Det ville Kaj. Han satt i den stora stolen, högt uppe, med pappa stående precis bredvid, och tittade ut genom den breda rutan. Därifrån kunde han se hela åkern. Och långt borta på andra sidan, högst upp i ett hus, ett litet fönster.
”Det är mitt fönster”, sa han.
”Då var det du som höll ett öga på mig”, sa Heidi.
Ute på stubbåkern står det ingen säd nu, du, bara långa, raka rader av stubb i månskenet. Skördetröskan vilar under skärmtaket med alla tolv lampor släckta. Och Kikare-Kaj har skrivit ”Fallet är löst” med stora bokstäver på sista sidan i sitt block och lagt det under kudden. God natt.
