Det var en gång två syskon som hette Thea och Aron, och de hade en detektivbyrå. Den hette Mission Mysterium. Den låg i ett hörn av Theas rum, och den bestod av ett bord, ett förstoringsglas, ett till förstoringsglas och en anteckningsbok med hänglås.
Thea var nio. Hon var chefen. Aron var sex. Han var assistent och skulle hjälpa till att bära saker.
Men hittills hade de inte haft några riktiga fall. Inte förrän skorna började försvinna.
Det började en måndag. Arons gummistövlar stod på trappan, där han hade sparkat av sig dem. På tisdagsmorgonen fanns det bara en. Den andra var borta.
På onsdagen försvann en av pappas trädgårdsskor. På torsdagen mammas gamla löparskor. Och på fredagen en sandal som Thea hade glömt på gräsmattan.
Ingen hade sett något. Ingen hade hört något. På kvällen stod skorna där. På morgonen var de borta.
”Det är en osynlig tjuv”, sa Aron.
”Det finns inga osynliga tjuvar”, sa Thea. ”Men den är bra på att gömma sig.”
De skrev ner allt i anteckningsboken. Vilka skor. Vilka nätter. Det var bara den ena skon i varje par. Och det var bara skor som stod ute.
”En tjuv som bara vill ha en sko”, sa Thea långsamt. ”Vad ska man med en sko till?”
Det visste ingen.
På lördagen kom mamma hem med en liten grön låda. Det var en viltkamera. En sådan som jägare och naturälskare använder. Den tar bilder på natten, helt av sig själv, när något rör sig.
”Om vi inte kan se tjuven”, sa mamma, ”så kan kameran det.”
De spände fast kameran på äppelträdet och riktade den mot trappan. Sedan ställde Thea en gammal gympasko på det nedersta trappsteget. Som lockbete.
På kvällen kunde de nästan inte somna.
På söndagsmorgonen sprang de ut i pyjamas. Gympaskon var borta. Mamma tog ut minneskortet ur kameran och satte in det i datorn, och de satte sig alla tre framför skärmen.
Den första bilden var svartvit och lite kornig. Den var tagen tre minuter över tre på natten. Den visade trappan. Och skon.
Och ett par ögon. Två små, lysande prickar i mörkret.
Nästa bild visade en spetsig nos. Nästa visade två stora, spetsiga öron och en lång, yvig svans.
Och den sista visade en räv som travade över gräsmattan med en gympasko i munnen.
”En räv!” ropade Aron.
”Det gör de”, sa mamma. ”Särskilt de unga rävarna. De tycker om att leka med saker som luktar människa. Skor och vantar och bollar. De tar med dem hem och tuggar på dem.”
Den eftermiddagen gick de alla tre på jakt efter rävens gömställe. Bakom häcken längst ner i trädgården, under en stor buske, hittade de det. En liten plats med nertrampad jord. Och där låg de. En gummistövel. En trädgårdssko. En löparsko. En sandal. En gympasko. De var lite tuggade och väldigt smutsiga.
Thea skrev det sista i anteckningsboken. Fall nummer 1. Löst. Tjuven: en rävunge. Straff: inget.
Och nu står hela familjens skor inne i hallen på natten.
Var står dina skor i natt, du? Theas och Arons står inne i hallen. Ute under häcken sover en rävunge som kanske drömmer om en gympasko. God natt.
