Det var en gång en flicka som hette Emma. Hon gick i 1B, hade två flätor och ett plåster på knät, och det var alltid hon som ställde flest frågor.
En tisdag kom en brandman på besök i klassen. Hon hette Hanna och hade en tung jacka med gula ränder som lyste när ljuset träffade dem.
”I dag ska vi öva”, sa Hanna. ”Om det en dag går ett larm här på skolan ska ni veta precis vad ni ska göra. Så att ni inte behöver tänka.”
Emma räckte upp handen. ”Varför ska vi inte tänka?”
”För att när man blir rädd är det svårt att tänka”, sa Hanna. ”Då är det bra om kroppen redan vet.”
Sedan visade hon dem.
”Om det är rök i ett rum”, sa hon, ”så stiger den upp mot taket. Nere vid golvet är luften bäst. Så vad gör man?”
”Kryper!” ropade en pojke.
”Precis.” Hanna gick ner på knä. ”Under röken. Snabbt, men utan att springa.”
Hela klassen kröp runt på golvet. Emma kröp in i ett bordsben och fick en buckla till. Det var lite roligt ändå.
”Och dörren”, sa Hanna. ”Innan ni öppnar en dörr känner ni på den med handens baksida. Är den varm går ni en annan väg.”
Emma kände på klassrumsdörren. Den var kall. Det var bra.
”Och så det viktigaste”, sa Hanna. ”Var möts ni när ni har kommit ut?”
Ingen visste.
”Vid lyktstolpen borta vid cykelstället”, sa läraren. ”Där räknar jag er. Om någon fattas vet brandmännen det med en gång.”
Sedan ringde Hanna i en klocka. Det var larmet. Alla ställde sig på led. Ingen knuffades. De gick nerför trappan, höll i ledstången, ut genom dörren och bort till lyktstolpen. Läraren räknade. Tjugotvå. Alla var där.
”Fyra minuter”, sa Hanna och tittade på klockan. ”Det är jättebra.”
Emma tänkte på det hela vägen hem.
På kvällen, när de hade ätit, ställde hon sig mitt i vardagsrummet. ”Vi ska ha brandövning”, sa hon.
Pappa tittade upp från tidningen. ”Ska vi?”
”Ja. Var möts vi om det brinner?”
Pappa och mamma tittade på varandra. Det visste de faktiskt inte.
”Vid brevlådan”, föreslog mamma.
”Vid brevlådan”, sa Emma allvarligt och skrev upp det på en papperslapp. Sedan fick hon pappa att krypa på vardagsrumsgolvet, och lillebror Bror kröp efter, för han trodde att det var en lek. Mamma kände på sovrumsdörren med handens baksida och sa: ”Kall.”
”Och så ska vi testa brandvarnaren”, sa Emma. ”Hanna sa att man ska trycka på knappen en gång i månaden.”
Pappa hämtade en stol och tryckte på den lilla runda manicken i taket.
Ingenting hände.
Han tryckte igen. Ingenting.
”Hm”, sa pappa. Han skruvade av locket. Batteriet var gammalt och alldeles slut.
Det blev tyst i vardagsrummet.
”Vad bra att du sa det, Emma”, sa mamma.
Pappa hittade ett nytt batteri i lådan. Han satte i det och tryckte.
PIIIIIIIP!
Bror höll för öronen och skrattade. Emma höll också för öronen och skrattade. Det var det bästa ljud hon hade hört på hela dagen.
Den kvällen satte hon upp lappen på kylskåpet. Med stora bokstäver stod det: VI MÖTS VID BREVLÅDAN.
När hon låg i sin säng tittade hon upp i taket. Där satt brandvarnaren med sitt lilla röda ljus som blinkade då och då. Blink. Lång paus. Blink. Hon räknade blinkarna tills hon inte kunde räkna fler.
Sov tryggt. Vet du var er återsamlingsplats är där hemma? Annars kan du fråga om det i morgon vid frukosten. Emma skulle tycka att det var en riktigt bra fråga. God natt.
