Det var en gång en brandman som hette Benny. Han hade en stor grå mustasch och en röst som hördes över hela brandstationen i Flamby, även när han viskade. Och han hade en hemlighet.
Den höll till i garagets bortersta hörn. Den var liten och röd, hade en kort stege och en strålkastare som satt lite snett. Den hette Blänk. Och den kunde prata.
”God kväll, Benny”, sa Blänk varje kväll när de andra brandmännen hade gått hem.
”God kväll, Blänk”, sa Benny och satte sig på fotsteget med sitt kaffe.
En kväll var Blänk tyst länge. Sedan sa den: ”Jag såg den nya bilen i dag.”
Den nya brandbilen hade kommit på morgonen. Den var jättestor och skinande och hade en stege som kunde nå ända upp till toppen av kyrktornet. Alla brandmännen hade stått runt den och sagt ”nej, titta” och ”en sån en”.
”Den är fin”, sa Benny.
”Den är mycket fin”, sa Blänk. ”Jag hörde chefen säga att jag ska pensioneras på fredag.”
Benny sa ingenting. Han drack sitt kaffe. Det hade kallnat.
”Vad gör gamla brandbilar när de blir pensionerade?” frågade Blänk.
”Några hamnar på museum”, sa Benny.
”Jag tycker inte om museer”, sa Blänk. ”Det är alldeles för tyst där.”
På torsdagsnatten gick larmet.
Det var i Gränderna, den äldsta delen av Flamby, där husen lutade sig mot varandra och gatorna var så smala att två cyklar knappt kunde mötas. I källaren under bageriet hade ett vattenrör spruckit. Vattnet steg och steg, och på övervåningen sov bagaren och hans familj och visste ingenting.
Den nya bilen körde först. Ba-bo-ba-bo. Den körde fort längs huvudgatan, svängde in i Gränderna och stannade.
Den kunde inte komma längre. Gatan var för smal. Backspeglarna slog i husväggarna på båda sidor.
”Vi får gå resten av vägen”, sa chefen. ”Men slangarna är för tunga att bära så långt, och pumpen sitter på bilen.”
Benny stod alldeles stilla. Sedan sprang han tillbaka till stationen så fort hans gamla ben kunde bära honom.
”Blänk”, flämtade han. ”Hittar du till bageriet i Gränderna?”
Blänk tände sin sneda strålkastare. ”Jag har kört på de gatorna i fyrtio år”, sa den. ”Jag känner varenda grop i kullerstenen.”
De körde. Inte fort, men säkert. Till vänster vid pumpen. Till höger vid den blå dörren. Över den lilla bron, där man fick ducka för tvättlinan. Blänk var så smal att det fanns plats för en katt på var sida, och katten var faktiskt där. Den följde med större delen av vägen.
Utanför bageriet stannade de. Benny rullade ut den lilla slangen och startade pumpen. Den gamla motorn brummade och hostade och pumpade, och vattnet i källaren sjönk. Först en hand. Sedan en arm. Till slut var det bara en stor pöl kvar och en massa blöta mjölsäckar.
Bagaren stod i dörren i pyjamas och blinkade. ”Var det ni som kom?” sa han. ”Jag har inte sett den lilla bilen på flera år.”
Efteråt stod chefen länge och tittade på Blänk.
”Hur många gator finns det i Flamby som den nya inte kan komma in på?” frågade han.
”Fjorton”, sa Benny. ”Plus den lilla vägen upp till skolan.”
Chefen nickade långsamt. ”Då behöver vi visst en grändbil”, sa han.
På fredagen blev Blänk inte pensionerad. Den fick en ny skylt i vindrutan, som Benny själv hade målat: GRÄNDBIL NR 1. Och den fick en egen plats precis vid porten, så att den kunde komma ut snabbt.
Den kvällen satt Benny på fotsteget igen med en ny, varm kopp kaffe. Den nya bilen stod bredvid dem och glänste.
”God natt, Benny”, sa Blänk.
”God natt, Blänk”, sa Benny.
Och alldeles tyst, så tyst att bara en liten brandbil kunde höra det, sa den nya bilen också god natt.
Sov gott. Kanske kör en liten röd bil omkring i de smala gatorna i din stad i natt och ser efter att alla är trygga. God natt.
