Det var en gång en bläckfisk som hette Kaj, och han bodde ute vid kanten av det stora djupet. Bakom hans grotta var havsbotten ljus och sandig och full av fisk. Framför hans grotta gick den nedåt. Och nedåt. Och nedåt, så långt att ingen av de andra hade varit där nere.
Alla på revet kände till historien om skeppet.
För många hundra år sedan hade ett stort segelfartyg sjunkit ute över djupet. Det låg kvar där nere, sa de gamla, och i dess kajuta stod en kista som ingen hade öppnat.
Kaj tänkte på den kistan varje kväll.
En morgon sa han det till sin mamma.
”Jag vill ner till skeppet.”
Mamma tittade länge på honom. Sedan sa hon: ”Bjarne ska följa med. Och du vänder om du inte kan se hans ljus längre.”
Bjarne var en gammal havssköldpadda med en repig sköld, och på hans rygg satt det alltid en liten flock lysande räkor som hade bosatt sig där för många år sedan. De lyste blått i mörkret som en liten lykta.
De simmade ut över kanten.
Först var vattnet blått. Sedan blev det mörkblått. Sedan blev det svart som bläck, och det enda ljudet var Kajs eget hjärta och det svaga suset av Bjarnes simtag.
Kaj tittade bakåt hela tiden. Där var det blå ljuset. Där var det fortfarande.
Djupt nere kom det andra ljus. Små fiskar med lyktor i pannan, som svävade förbi som stilla, blinkande stjärnor. En manet som lyste rött i kanten och drog långa, tunna trådar efter sig. Det var inte otäckt. Det var som att simma genom en natthimmel.
Sedan låg det där.
Skeppet. Det låg på sidan i sanden, med masten knäckt och skrovet täckt av musslor och mjuka, vita svampdjur. Genom ett runt fönster kunde Kaj se in i kajutan.
Där stod kistan.
Den var låst. Kaj försökte lyfta locket med fyra armar. Det rörde sig inte. Men bläckfiskar är bra på lås. Han stack in den yttersta spetsen av sin smalaste arm i nyckelhålet och kände efter. En liten fjäder. En liten tapp. Han tryckte.
Klick.
Locket gled upp, långsamt och knarrande, och ett grumligt sandmoln steg upp. Inne i kistan låg det inte guld. Det låg inte pärlor. Det låg ett ur.
Ett fickur av mässing, grönt i kanten, med locket stängt. Kaj tog upp det. Och medan han höll det kände han något genom armen. Något som slog. Sakta och jämnt.
Tick. Tick. Tick.
Det gick fortfarande.
Kaj höll det alldeles stilla. I hela havet hade han aldrig hört ett sådant ljud. Havet brusar och kluckar och susar, men det tickar inte.
Utanför fönstret hade lyktfiskarna börjat samlas. En, sedan tre, sedan tjugo. De svävade alldeles intill glaset och lyste stilla, och de var helt lugna, som om de lyssnade.
”De har hört det”, sa Bjarne lågt. ”Där nere, där det är så mörkt och tyst, har de lyssnat på det där uret i hundra år. Det är det enda som tickar i hela djupet.”
Kaj tittade på uret i sin arm. Det var den största skatt han någonsin hade hittat. Han kunde ta med det upp. Visa det för alla på revet. Lägga det i sin grotta och somna till det varje kväll.
Han tittade på lyktfiskarna.
Sedan lade han tillbaka uret i kistan. Han stängde inte locket. Han lät det stå öppet, så att ljudet bättre kunde komma ut.
Tick. Tick. Tick.
Fiskarna svävade in genom det runda fönstret och lade sig runt kistan som en liten, lysande ring.
Det var en lång väg upp. Lika lång som vägen ner. Men nu visste Kaj att det fanns något där nere som tickade, och det gjorde mörkret mindre mörkt.
När de nådde kanten väntade mamma.
”Hittade du skatten?” frågade hon.
”Ja”, sa Kaj. ”Den är kvar där.”
På natten låg han i sin grotta och lyssnade. Han kunde förstås inte höra uret ända hit upp. Men han kunde föreställa sig det. Tick. Tick. Tick. Och alla de små ljusen som sov runt det.
Ligger du alldeles stilla nu, du? Räkna med då: tick, tick, tick. Långt nere i havet finns det någon som räknar samma sak som du, och de somnar alldeles strax. God natt.
