Det var en gång en liten krokodil som hette Kalle, och han ville så gärna kunna ryta.
Han bodde i ett varmt, grönt träsk i Afrika tillsammans med sin mamma och en massa andra krokodiler. Han var inte längre än en underarm, och han hade gula och svarta ränder på svansen, som alla små krokodiler har.
På kvällarna låg de stora krokodilerna i vattnet vid flodstranden. Och ibland, när det blev skymning, lyfte de sina huvuden och svansar över vattnet och röt. Det var inte ett vrål som ett lejons. Det var djupare. Det var ett långt, mullrande ljud som kom ända nerifrån magen och fick vattnet att darra.
Kalle försökte också. Han lyfte huvudet. Han öppnade munnen.
”Pip”, sa han.
Det var det ljudet han hade gjort när han låg i ägget, och det ljudet han gjorde när han ropade på mamma. Han kunde inte göra några andra.
”Du lär dig när du blir stor”, sa mamma.
Men Kalle ville inte vänta. Nästa morgon simmade han i väg för att hitta någon som kunde lära honom att ryta.
Först träffade han grodan Kvacka, som satt på ett näckrosblad.
”Kan du lära mig att ryta?” frågade Kalle.
Kvacka blåste upp sin hals till en stor rund ballong. ”Kvack”, sa hon. Det var väldigt högt. ”Det är det bästa jag kan. Det kommer från ballongen.”
Kalle försökte blåsa upp halsen. Det kunde han inte.
Sedan träffade han papegojan Pablo, som satt i ett träd vid stranden.
”Kan du lära mig att ryta?”
”Ryt!” skränade Pablo. ”Ryyyyt! Ryt!” Han kunde säga ordet. Men det var inget vrål.
Till sist kom Kalle till flodhästen Tumle. Han låg i leran med bara öronen och näsborrarna ovanför vattnet och slumrade.
”Kan du lära mig att ryta?”
Tumle öppnade ena ögat. Sedan lyfte han det stora huvudet och öppnade munnen, och ut kom ett ljud som lät som en blandning av skratt och åska. Ho-ho-hooo. Fåglarna lyfte från träden.
”Det är inte halsen”, sa Tumle. ”Det är hela kroppen. Du ska känna det nere i magen. Det vet jag, för jag har en stor mage.”
Kalle simmade hem. Det höll på att bli skymning, och de stora krokodilerna låg redan i vattnet. Han lade sig bredvid sin mamma. Han andades ända ner i magen. Han lade hakan på vattnet. Och så gjorde han det djupaste ljud han kunde.
Det var inget vrål. Det var mer ett brummande. Men det kom nerifrån magen, och han kunde känna det i hela kroppen.
Och då hände något. Vattnet alldeles runt hans haka började darra. Små droppar hoppade upp från ytan och dansade, som om det regnade åt fel håll.
Mamma tittade ner på honom. ”Titta”, sa hon. ”Du får vattnet att dansa.”
Det gör de stora krokodilerna också när de ryter. Ljudet är så djupt att man nästan inte kan höra det. Men man kan se det. Det får vattnet på deras ryggar att hoppa som små fontäner.
Kalle brummade igen. Dropparna dansade igen. Inte mycket. Bara en liten aning. Men det var hans egna droppar.
Ute i det varma träsket ligger Kalle tätt intill sin mamma i kväll, du, med hakan på vattnet och övar alldeles tyst, så att bara de närmaste dropparna hoppar. Kvacka kvackar från sitt näckrosblad, och långt nere vid floden skrattar Tumle sitt ho-ho-hooo innan han somnar. God natt.
