Det var en gång en blåklint som ännu inte var en blomma. Den var ett litet frö, grått och hårt, med en liten tofs i ena änden. Och den hade legat i jorden vid kanten av en åker i flera år.
En gång, för många år sedan, hade det funnits blåklint överallt på den åkern. Blå, lika blå som himlen en sommardag, mitt i den gula säden. Folk plockade dem och satte dem i vaser. Barn flätade kransar av dem.
Men sedan hade man börjat bespruta åkrarna, så att bara säden fick växa. Och blåklinten försvann från åkern. Inte på en gång. Ett år färre. Ett år ännu färre. Till sist fanns det nästan inga. Bara borta vid diket i hörnet stod det en sommar en enda blå blomma som ingen lade märke till. Den fällde sina frön ner i jorden.
Ett av fröna låg kvar där. Nere i jorden, där ljuset inte nådde. Det sov.
Bonden som ägde åkern nu hette Birgit. Hon hade tagit över den efter sin pappa. En vinter satt hon vid köksbordet och ritade på en karta över åkern.
”Vad gör du?” frågade hennes son. Han hette Valde och var sju år.
”Jag gör en blomsterremsa”, sa Birgit. ”Hela vägen längs kanten av åkern. Sex meter bred. Där ska det inte besprutas. Där ska det inte sås säd. Där ska det bara växa blommor åt bina.”
”Vilka blommor?”
”Det får vi se”, sa Birgit. ”Vi sår några. Men jag tror att det kommer några av sig själva också.”
På våren plöjde hon remsan. Plogen gick lite djupare än förut. Och den vände jorden.
Det lilla fröet kom upp. Inte hela vägen upp. Bara upp i det översta lagret, där jorden var varm och ljuset kunde nå lite grann.
Det kände värmen. Det kände fukten. Och efter alla de åren vaknade det.
En liten smal gråaktig grodd sköt upp. Sedan några blad, smala och lite luddiga. Sedan en stjälk. Den växte och växte, tillsammans med vallmo och kamomill och klöver och allt det andra som kom upp i remsan.
En morgon i juni gick Valde längs blomsterremsan. Och då stannade han.
”Mamma! Kom!”
Birgit kom. Valde pekade.
Mitt i allt det röda och vita och gröna stod en blå blomma. Klar, stark blå. Som en liten stjärna med många fransiga spetsar.
”En blåklint”, sa Birgit stilla. ”Den har min pappa berättat om. Den har jag aldrig sett på vår åker förut.”
”Var kom den ifrån?”
”Den har kanske legat i jorden och väntat”, sa Birgit. ”Frön kan ligga i några år och vänta på sin chans.”
Medan de stod där kom en humla. Den landade på blåklinten och kröp runt mellan de blå spetsarna. Sedan flög den vidare. Sedan kom en till.
I slutet av sommaren satte blåklinten frö. Många små grå frön med tofs. De föll ner i blomsterremsan. Nästa år fanns det tio blåklintar. Året därpå fanns det fler än Valde kunde räkna.
Blåklintarna står stilla i mörkret vid kanten av Birgits åker, och humlorna sover. Nere i jorden ligger nya frön och väntar på sin vår. God natt.
