Det var en gång ett lamm som hette Lamm-Lina. Hon var född i mars, hon hade svarta knän och ett vitt huvud, och hon var inte det minsta osäker på vem som var hennes mamma. Det var det största, mjukaste, ulligaste fåret på hela gården. Hon hette Märta.
Lamm-Lina sov alltid tätt intill Märtas ull. Den var tjock och varm, och den luktade hö och regn och mamma.
En dag i juni kom bonden med en sax som surrade.
Han ledde in fåren i ladan, ett i taget. Lamm-Lina och de andra lammen blev kvar ute i fållan. De stod vid grinden och bräkte. Inifrån kunde de höra saxen surra och surra.
På eftermiddagen gick grinden upp, och fåren kom ut.
Lamm-Lina tittade efter Märta. Hon var inte där.
Det fanns inga stora ulliga får. Det fanns bara några magra vita djur med långa ben och små huvuden, som stod och skakade på sig i solen. De liknade inte alls får. De liknade getter som hade varit i badet.
”Mamma?” bräkte Lamm-Lina.
Ingen av dem var hennes mamma. Hennes mamma var stor och mjuk. De här var bara några magra djur.
Lamm-Lina sprang runt och tittade. Hon sprang bort till ladan och tittade in. Där låg en jättehög med ull på golvet. Kanske var det mamma. Hon stack in nosen i den. Den luktade rätt. Men den sa ingenting.
Hon stod mitt i fållan och bräkte så högt hon kunde.
Och någonstans bakom henne, borta vid vattentråget, var det ett av de magra djuren som lyfte på huvudet.
”Määäää.”
Lamm-Lina stelnade till. Den rösten kände hon igen. Den var djup och lite hes och lät precis som på morgonen när mamma ropade på henne.
Hon vände sig om. Det magra djuret kom gående mot henne. Det hade långa ben och skär hud under en tunn kort päls, och det såg väldigt konstigt ut.
Men det bräkte igen. Och när det kom ända fram till henne stack det ner mulen och nosade på hennes huvud. Och då nosade Lamm-Lina tillbaka.
Det luktade hö och regn. Och mamma.
”Mamma”, sa Lamm-Lina. ”Var är din ull?”
”Den är klippt”, sa Märta. ”Det blir den varje sommar. Annars blir jag alldeles för varm. Den växer ut igen till vintern.”
Lamm-Lina tittade på henne. Mamma såg fortfarande konstig ut. Men hon luktade rätt och lät rätt, och hon stod på det sättet som mamma alltid stod. Med ena bakbenet lite snett.
Hon lade sig ner bredvid henne i gräset. Mammas sida var inte mjuk längre. Den var smal och varm, och hon kunde känna mammas hjärta slå där inne.
Det var faktiskt bättre.
Fram på vintern kom bonden ut på hagen med en filt över armen. Den var tjock och gråvit, stickad av ull från gården. Han lade den i fårhuset, i hörnet där det drog.
Lamm-Lina lade sig på den med en gång. Hon nosade på den.
Den luktade, svagt, av mamma.
Du kan också känna igen dem du tycker om med slutna ögon. På rösten. På doften. På sättet de står. Blunda nu, och lyssna efter någon du känner. God natt.
