Det var en gång en liten dinosaurieunge som hette Elin. Hon var en maiasaura, och hon var inte längre än din underarm när hon kom ut ur ägget.
Hon bodde i en stad. Inte en stad med hus och gator. En stad av bon.
De låg på en låg kulle nära en flod, många hundra stycken. Varje bo var en stor, rund hög av lera som en maiasauramamma hade skrapat ihop, med en grop i mitten där äggen låg. Bona låg inte alldeles intill varandra. Det fanns precis så mycket plats mellan dem att en vuxen maiasaura kunde gå emellan utan att trampa på någon.
Det var en högljudd stad. Mammorna vrålade och fnös åt varandra. Ungarna pep. En del mammor gick ner till floden för att dricka, medan grannarna höll ett öga på deras bon.
Elins mamma var lång och grön och brun, med en platt näbb som en anka och en liten knöl ovanför ögonen. Hon gick ut varje morgon och kom tillbaka med munnen full av blad och bär. Hon lade dem i boet, och Elin och hennes syskon åt.
”Stanna i boet”, sa mamma varje gång hon gick. ”Ni är för små för att gå ut än. Det finns rovdjur nere vid floden.”
Elin stannade i boet. Hon och hennes syskon sov i en hög. På natten lade mamma blad över dem så att de höll sig varma.
Ungarna växte fort. Efter några veckor var de för stora för boet. Då gick de ut tillsammans med de vuxna, i en lång rad, ner till floden och in under träden. Och staden av bon blev tyst.
Men nästa år kom de tillbaka. Elins mamma kom tillbaka och byggde ett nytt bo, ovanpå det gamla. Och året därpå igen. Och Elin själv kom tillbaka när hon var vuxen och byggde sitt eget.
Så fortsatte det i många, många år. Staden av bon växte uppåt i lager, bo ovanpå bo.
Men en dag kom maiasaurorna inte tillbaka längre. Ingen vet riktigt varför. Kanske ändrade floden sig. Kanske ändrade klimatet sig. Maiasaurafamiljerna hittade andra platser.
Den lilla kullen stod tom. Sand och lera lade sig över den, lager på lager, och lager på lager. Jorden blev till sten. Och det gick 77 miljoner år.
*
En sommar år 1978 satt en kvinna som hette Marion Brandvold i sin lilla butik i Montana i USA, där hon sålde stenar och fossil. Hon hade själv hittat några pyttesmå fossil på en kulle i närheten.
Två forskare kom förbi butiken. De hette Jack Horner och Bob Makela. De letade efter dinosaurier. Marion visade dem de små fossilen.
Jack Horner tittade på dem. Sedan tittade han igen.
De kom från dinosaurieungar. Pyttesmå. Och det var något som nästan ingen hade hittat förut.
De åkte ut till kullen tillsammans med Marion. Och där, i stenen, hittade de bona. Bo efter bo. Med äggskal som var nedtrampade av små fötter, som om ungarna hade trippat omkring i boet länge efter att de hade kläckts.
Det betydde att någon hade tagit hand om dem.
Jack Horner gav dinosaurien ett namn. Han kallade den Maiasaura. Det betyder ”den goda mamma-ödlan”. Och kullen kallade de Egg Mountain, Äggberget.
Under stenen på Äggberget ligger det kanske fortfarande ett bo som ingen har hittat än, där en liten maiasaura en gång sov i en hög med sina syskon under ett täcke av blad. Sov gott i ditt eget bo, du. God natt.
