Det var en gång en pojke som hette Kasper. Han var sju år och hade en regel som han hade hittat på själv: Läggdags var alltid för tidigt.
En söndag, när han rotade i en låda på vinden, hittade han en gammal klocka av mässing, rund som en kaka och med lock, och inne under locket fanns inga siffror på urtavlan, utan små tecken: en sol, en måne, en kopp, en säng.
”Den var din gammelfarfars”, sa mamma när han visade henne. ”Den har aldrig gått. Han sa alltid att den var gåtfull. Att den kunde vrida tiden tillbaka om man vred på rätt sätt. Men det var nog bara något han sa.”
Kasper tog med den upp till sitt rum.
Klockan var halv åtta. Mamma ropade. ”Tandborstning, Kasper!”
Kasper tittade på klockan. Visaren stod på sängen. Han tog tag i den lilla knappen på sidan och vred. Baklänges. Bara lite grann. Till koppen.
Det pirrade i fingrarna.
”Middag!” ropade pappa nerifrån.
Kasper blinkade. Han sprang ner. På bordet stod köttbullar. Samma som förut. Lillasyster Ingrid välte sitt mjölkglas. Samma som förut. Pappa sa: ”Hoppsan, Ingridtjejen.” Samma som förut.
Kasper log stort. Det fungerade.
Efter maten blev det halv åtta igen. ”Tandborstning!”
Kasper sprang upp och vred igen. Till koppen.
Köttbullar. Mjölkglas. ”Hoppsan, Ingridtjejen.”
Han åt igen. Det var lite svårare den här gången. Han var inte riktigt hungrig.
Halv åtta. ”Tandborstning!”
Han vred igen.
Köttbullar. Mjölk. Hoppsan.
Nu var han mätt. Riktigt mätt. Han orkade inte äta mer. Men mamma tittade oroligt på honom, eftersom han inte rörde sin mat, och det hade hon inte gjort de andra gångerna.
Och han var trött. Det var det konstiga. Kvällen började om, men det gjorde inte han. Ögonen var tunga. Benen var tunga. Han hade varit vaken tre kvällar i rad.
Halv åtta. ”Tandborstning!”
Kasper satt på sängkanten med klockan i handen. Han gäspade så stort att det knakade i käken.
Han kunde vrida igen. Han kunde få en kväll till. Och en till. Och en till.
Han tittade på visaren. Den stod på sängen.
Han lät den stå.
Han borstade tänderna så långsamt att mamma kom och tittade in för att se om han hade somnat stående. Han tog på sig pyjamasen. Han kröp ner under täcket.
”Du är konstig i kväll”, sa mamma och satte sig på sängkanten. ”Du har inte ens sagt att det är för tidigt.”
”Det är inte för tidigt”, mumlade Kasper. ”Det är faktiskt lite sent.”
Mamma lade handen på hans panna, som om hon ville känna om han hade feber. Sedan log hon och släckte lampan.
Klockan låg på nattduksbordet med locket öppet. I mörkret kunde Kasper ana den lilla sängen på urtavlan. Han sträckte ut handen och fällde igen locket.
Gammelfarfar hade haft rätt. Klockan kunde vrida kvällen tillbaka. Men tröttheten blev bara liggande kvar, kväll efter kväll, ovanpå varandra.
Sedan sov han.
Om du hade en klocka som kunde ge dig en kväll till, skulle du använda den i natt? Det skulle inte Kasper. Han sover djupt nu, med klockan stängd på nattduksbordet. God natt.
