Det var en gång en flicka som hette Saga. Hon var åtta år, hon bodde i ett vitt hus på en kulle utanför en liten by, och på toppen av kullen, bakom huset, låg ett stort grått flyttblock som ingen visste var det kom ifrån.
En kväll i oktober låg dimman tjock över åkrarna. Den kom krypande uppför kullen och lade sig runt huset, så att Saga inte ens kunde se häcken från sitt fönster.
Och ut ur dimman klev en gammal man.
Han var lång och smal, med en lång grå mantel som såg ut att vara gjord av dimma.
Han knackade på hennes fönster. Mycket försiktigt.
Saga öppnade.
”God kväll”, sa mannen. ”Jag är Tidsmästaren. Jag tar hand om dimmorna. De går genom tiden, förstår du. Och i kväll är de tjocka nog för att man ska kunna följa med. Vill du se vad kullen har varit?”
Saga tänkte på mamma och pappa, som satt där nere och tittade på tv.
”Kommer jag hem igen?”
”Innan tv:n är avstängd”, sa Tidsmästaren. ”Ta på dig stövlarna. Och en tröja.”
Hon tog på sig stövlar och tröja och klättrade ut. Tidsmästaren räckte henne handen. Den var sval och torr. Tillsammans gick de uppför kullen till den stora stenen. Dimman var så tät att Saga bara kunde se några steg framför sig.
”Lägg handen på stenen”, sa Tidsmästaren. ”Och håll ordentligt i min.”
Saga lade handen på stenen. Den var kall och sträv.
Dimman virvlade.
När den lättade var huset borta.
Kullen fanns där. Stenen fanns där. Men allt annat var vitt. Is. Mil efter mil av is, så långt hon kunde se, och en vind som var så kall att det gjorde ont i näsan. Det fanns inga träd. Inga fåglar. Bara is och en grå himmel.
”Det här var länge sedan”, sa Tidsmästaren. ”Isen ligger över hela landet. Det var isen som bar hit stenen. Den sköt den från långt uppe i norr och lade den här när den smälte.”
Saga tittade på stenen. Den såg precis likadan ut som hemma.
”Vidare”, sa Tidsmästaren. Dimman virvlade.
Nästa gång var det skog. Stora mörka ekar överallt och en liten eld i lä av stenen. Vid elden satt människor i skinn. En kvinna bar ett barn på ryggen. Ett annat barn, en pojke i Sagas ålder, kastade små stenar mot den stora stenen och fångade dem igen.
Han tittade rakt på Saga. Men han såg henne inte.
”De kan inte se oss”, sa Tidsmästaren. ”Vi är bara dimma för dem.”
Saga såg pojken kasta och fånga. Kasta och fånga. Hon hade själv kastat stenar mot samma sten på sommarlovet.
”Vidare”, sa Tidsmästaren.
Dimman virvlade.
Nu var skogen borta. Det fanns åkrar. En by med låga hus med halmtak och en grusväg som gick precis förbi stenen. Det var sommar. En flicka med flätor satt på stenen och åt ett äpple. En gås gick runt henne och ville ha skrutten.
”Medeltiden”, sa Tidsmästaren. ”Hon har vallat gäss hela dagen. Nu vilar hon.”
Flickan kastade skrutten till gåsen och lade sig ner på stenen med armarna under huvudet och tittade upp på molnen.
”Det gör jag också”, viskade Saga. ”Ligger där och tittar.”
”Det har många gjort”, sa Tidsmästaren.
Dimman virvlade.
Nästa gång fanns det ett hus. Inte Sagas hus. Ett äldre, av rött tegel, men på samma plats. Det var vinter. Bakom huset, vid stenen, stod en liten flicka i tjock kappa och stickad mössa och byggde en snögubbe.
Flickan hade en röd halsduk. Saga kisade. Hon kände igen den där halsduken från det gamla fotot på byrån, där en liten flicka med samma näsa som mamma stod i snön.
”Är det …?”
Tidsmästaren nickade. ”Din mormor. Hon bodde här när hon var liten. Huset har byggts om sedan dess.”
Den lilla mormodern stannade och tittade rakt mot dimman där de stod. Ett ögonblick trodde Saga att hon kunde se dem. Sedan tittade hon bort igen och satte en morot i snögubbens ansikte. Snett.
Saga skrattade högt. Mormor satte alltid morötterna snett på snögubbar. Hon gjorde det fortfarande.
”Vidare”, sa Tidsmästaren mjukt. ”En gång till.”
Dimman virvlade.
Och så stod de på kullen igen, i dimman, i oktober. Huset var Sagas hus. Ljuset från tv:n blinkade blått i vardagsrumsfönstret. Stenen var precis som den alltid hade varit.
Saga stod en stund och tittade på den.
”Is”, sa hon tyst. ”Och en pojke som kastade stenar. Och en flicka med gäss. Och mormor.”
”Och du”, sa Tidsmästaren. ”Stenen har sett dig också.”
Han släppte hennes hand. Dimman började dra sig undan, långsamt, nerför kullen, ut över åkrarna.
”Kommer du tillbaka?” frågade Saga.
”När dimman är tjock nog”, sa han. Och så var han själv dimma, och så var han borta.
Saga gick ner och klättrade in genom fönstret. Tv:n var fortfarande på. Hon tog av sig stövlarna och lade tröjan på stolen.
Nästa morgon ringde hon till mormor.
”Mormor, satte du en gång en morot snett på en snögubbe bakom huset? När du var liten?”
Det blev tyst i luren. Sedan skrattade mormor, länge. ”Vem har berättat det för dig?”
”Stenen”, sa Saga.
Mormor sa ingenting om det. Men på eftermiddagen kom hon förbi med det gamla fotot, och de satt tillsammans på stenen bakom huset och tittade på det.
Har du en sten, ett träd eller ett gammalt hus nära dig som har stått där väldigt länge? Tänk på alla som har suttit där före dig, en efter en, ända tillbaka till isen. Och sedan du. God natt.
