Det var en gång en pojke som hette Konrad, och han var den enda i hela staden som visste att det fanns en vind ovanför det gamla rådhuset.
Han hade upptäckt den en regnig dag när han väntade på farmor, som hade ett ärende där. Bakom den stora, gröna dörren i korridoren fanns en trappa. Och längst upp i trappan fanns en dörr till. Liten och brun, med en mässingsskylt som var så dammig att han fick blåsa på den för att kunna läsa.
BIBLIOTEK.
Det var konstigt. Stadens bibliotek låg ju nere vid torget, med glasdörrar och en röd soffa och en automat där man lämnade tillbaka böckerna själv.
Konrad knackade.
”Ja?” sa en röst.
Dörren knarrade när han sköt på den. Därinne fanns ett långt, lågt rum under taket, med sneda väggar och ett runt fönster där regnet trummade. Och det fanns böcker. Hylla efter hylla efter hylla, ända upp under takbjälkarna, och de luktade damm och papper och en liten aning äpplen.
Vid ett bord under fönstret satt en mycket gammal dam med en grå knut i nacken och glasögon i ett snöre. Hon höll på att limma ryggen på en bok.
”Det var länge sedan någon hittade hit upp”, sa hon. ”Jag heter fröken Krok. Jag är bibliotekarie. Eller det var jag. Det här är det glömda biblioteket.”
”Varför är det glömt?” frågade Konrad.
”När man byggde det nya nere vid torget flyttade man de böcker som folk lånade”, sa fröken Krok. ”De här blev kvar. Det är böcker som ingen har läst på många år.”
Konrad tog ner en bok från hyllan. Den hade en röd rygg med guldbokstäver. Han öppnade den.
Sidorna var nästan tomma.
Inte helt. Här och där stod det ett ord. Ett ”och”. Ett ”drake”. Ett halvt ”gång”. Men resten hade försvunnit, så att det såg ut som papper där någon hade suddat.
”Vad har hänt med den?” viskade han.
Fröken Krok satte på sig glasögonen. ”Den håller på att glömma sig själv”, sa hon. ”Det händer med böcker när ingen läser dem. Orden blir trötta. De somnar. Och till sist slocknar de, ett i taget, som ljusen i ett hus.”
Konrad tittade på de tomma sidorna. ”Kan man väcka dem?”
Fröken Krok sa ingenting. Hon sköt bara fram en stol till honom.
Konrad satte sig. Han tittade på det första ordet på första sidan. Där stod ”Det”. Sedan var det ett hål. Sedan stod det ”en”.
”Det”, läste han högt. Och sedan, eftersom han inte visste vad som kom efter, gissade han: ”Var en gång?”
Pappret gav ifrån sig ett litet sus. Och i hålet efter ”Det” kom bokstäver fram. Långsamt, som när man ritar med ett vått finger på en immig ruta. V. A. R. E. N. G. Å. N. G.
Konrad höll andan.
Han läste vidare. Varje ord han kunde se sa han högt, och varje ord gav ett litet sus och väckte nästa. Det var en gång en drake som bodde i en fyr. Den var mörkrädd. Den tände ljuset varje kväll, inte för skeppens skull, utan för sin egen.
Regnet trummade på fönstret. Fröken Krok limmade vidare på sin bok. Ibland nickade hon, när han läste något som hon kunde minnas.
När han kom till sidan tolv ropade farmor nerifrån.
Konrad tittade på boken. Den var halvvaken nu. De första sidorna var svarta av ord. Resten var fortfarande bleka.
”Får jag låna den?” frågade han.
Fröken Krok tänkte länge. ”Om du tar den härifrån så sover de andra vidare”, sa hon och nickade ut mot hyllorna. ”De vaknar inte av sig själva. Men de vaknar när de kan höra någon läsa. Även om det inte är just dem som någon läser i.”
Konrad tittade ut över hyllorna. På en av dem, precis bredvid där den röda boken hade stått, stod en blå bok. Han var säker på att den förut hade varit alldeles blek på ryggen. Nu stod det en enda guldbokstav på den. Ett S.
”Jag kommer igen”, sa han. ”På torsdag. Farmor har alltid något ärende på rådhuset på torsdagar.”
”Det vet jag”, sa fröken Krok. ”Det har jag nog alltid vetat.”
Konrad kom igen på torsdagen. Och torsdagen därpå. Han läste klart om draken i fyren och började på den blå boken, som handlade om en sjö som inte kunde frysa. För varje torsdag fanns det fler ryggar med guld på hyllorna. Och en dag kom han in och såg att fröken Krok hade öppnat det runda fönstret på glänt, så att ljudet av hans röst kunde komma ut.
”Varför gör du så?” frågade han.
”Det står en massa böcker nere på det nya biblioteket som inte heller blir lästa”, sa hon. ”Kanske kan de också höra det.”
Konrad satte sig i stolen och öppnade boken. Ute regnade det igen. Det gjorde ingenting.
Det var en gång, läste han.
Innan du somnar, du, så tänk på böckerna som står på din egen hylla. Kanske finns det en som ingen har läst på länge. Den skulle nog behöva höra din röst i morgon. Sov gott. God natt.
