Det var en gång en pojke som hette Otto. Han bodde i ett litet fiskeläge vid havet med sin mamma och sin hund, en lurvig gul hund som hette Smutt, och han kände till sagan om kapten Silverskägg, precis som alla barn i byn gjorde.
Kapten Silverskägg hade varit en sjöman som seglade härifrån för tvåhundra år sedan. Hans skepp hette Måsen. En natt i en storm seglade det bort och syntes aldrig mer i hamnen. Och det sista folket i byn hade hört från skeppet var ljudet av dess klocka. Ding. Ding. Ding. Långt ute i mörkret.
”Hans sista skatt”, sa de gamla i byn, ”var klockan. Den var gjord av koppar från hans egen hemby. Han sa att den skulle ringa när han kom hem.”
Ingen visste vart Måsen hade seglat. Kanske till ett land långt, långt borta.
En kväll i november kom det storm. Riktig storm. Sådan där när fönstren skallrar och havet ryter, och man inte får gå ner till stranden.
”Vi stannar inne”, sa mamma. ”Allihop. Smutt också.”
De satt i köket med stearinljus, för strömmen hade gått. Smutt låg under bordet och darrade. Otto låg på golvet bredvid honom och klappade honom, och mamma berättade sagor medan stormen ylade.
Otto somnade på golvet.
Nästa morgon var stormen borta. Himlen var ljusblå och ren. Och hela byn gick ner till stranden för att se vad havet hade gjort.
Det hade gjort mycket. Sanden hade flyttat sig. Det fanns nya sanddyner, och gamla var borta. Det låg tång i långa bruna högar, och drivved, och en ensam sko.
Smutt sprang före. Han nosade och grävde, som han alltid gjorde. Vid den stora stenen längst bort på stranden stannade han. Han skällde.
”Vad är det, Smutt?”
Under stenen, där stormen hade sköljt bort sanden, stack det fram något grönt. Runt. Metall.
Otto grävde med händerna. Mamma kom och grävde med. Grannen kom. Snart stod halva byn i en ring runt dem.
Det var en klocka.
Grön av ålder, full av sand och små snäckor. Men det fanns bokstäver ingraverade i kanten, och när mamma gned dem med ärmen kunde man läsa: MÅSEN.
Ingen sa något på länge.
Sedan skakade den äldsta mannen i byn på huvudet. Han hette Abelsson, och han hade själv varit fiskare hela sitt liv. ”Skeppet fick havet behålla”, sa han. ”Men klockan skickade det hem.”
De bar upp den till hamnen. Det behövdes fyra vuxna. De tvättade den med sötvatten och en mjuk borste, och kopparn kom fram, röd och varm under det gröna.
De hängde upp den i en stolpe vid hamnfyren. Abelsson gav Otto repet.
”Det var du som hittade den”, sa han. ”Du och hunden.”
Otto tittade på mamma. Mamma nickade.
Otto drog.
Ding.
Ljudet rullade ut över hamnen, ut över vattnet, långt ut mot horisonten, dit stormen hade försvunnit.
Ding. Ding.
Folk tog av sig mössorna. Smutt satte sig och var alldeles tyst.
Klockan hänger där fortfarande. Och varje gång en båt kommer hem tryggt från havet ringer någon i den en gång. Bara en gång. Så att den gamle kaptenen, var han än seglar, kan höra att någon kom hem.
Den natten låg Otto i sin säng med Smutt på fötterna. Genom det öppna fönstret kunde han höra vågorna, lugna nu. Och långt nere vid hamnen ringde klockan en gång. En båt hade kommit in.
Ding, du. Nu ligger alla båtar i hamn. Havet är lugnt, och klockan hänger stilla. God natt.
