Det var en gång en flicka som hette Ragna, som hade fått en kompass i födelsedagspresent när hon fyllde åtta. Den var av mässing och glänste som guld, och under glaset satt en liten nål som alltid pekade mot norr. Hur man än vände den.
”Alltid?” frågade Ragna.
”Alltid”, sa mamma. ”Det är hela poängen med en kompass.”
Ragnas familj hade en liten roddbåt vid en sjö. Mitt i sjön låg en ö. Den var täckt av täta träd och buskar, och ingen bodde där. Mamma kallade den Den mystiska ön, mest på skoj.
En lördag i augusti tog de på sig flytvästarna och rodde ut dit, Ragna och mamma. Ragna satt längst fram med kompassen i händerna.
”Norr är där borta”, sa hon och pekade. ”Och ön ligger mot öster.”
Mamma rodde, och Ragna höll ögonen på nålen. Öster. Öster. Öster.
Men när de kom nära ön började nålen darra. Den skakade lite och vred sig en aning bort från norr. Sedan vred den sig lite till.
”Mamma”, sa Ragna. ”Den pekar fel.”
Mamma tittade. Nålen pekade inte mot norr. Den pekade rakt mot ön.
”Det var konstigt”, sa mamma.
De lade till vid en liten stenstrand och drog upp båten. Ragna gick med kompassen framför sig, och mamma gick precis bakom henne. Nålen pekade längs stranden. Ragna följde den. Den pekade skarpare och skarpare, och till slut pekade den rakt ner bland några stenar vid vattenbrynet.
Ragna satte sig på huk. Mellan stenarna stack något upp. Det var rödbrunt och skrovligt och väldigt, väldigt tungt.
”Det är järn”, sa mamma. Hon grävde lite med händerna. Det var en stång, lika tjock som hennes handled, och längst ner delade den sig i två stora, böjda armar.
”Ett ankare!” sa Ragna.
Det var ett gammalt ankare, alldeles rostigt och halvt nergrävt i sanden. Det var större än Ragna. Ingen visste hur länge det hade legat där.
”Kompassnålen är en liten magnet”, sa mamma. ”Och järn kan dra i en magnet. När man kommer tillräckligt nära något stort av järn glömmer nålen bort norr en stund.”
Ragna flyttade kompassen lite bort från ankaret. Nålen svängde. Hon gick tio steg bort. Nålen vred sig tillbaka och pekade mot norr igen, som om ingenting hade hänt.
”Vem har ägt det?” frågade Ragna.
”Det vet jag inte”, sa mamma. ”Kanske ett skepp som en gång seglade på sjön. Kanske någon som skulle hålla fast en båt för väldigt länge sedan.”
De satte sig på stenarna och åt sina matsäckar. Ragna tittade på ankaret och försökte föreställa sig skeppet. Var det stort? Hade det segel? Vem hade stått vid rodret?
”Ska vi ta med det?” frågade hon.
”Det kan vi inte lyfta”, sa mamma. ”Och det hör hemma här.”
Så Ragna ritade ankaret i sin anteckningsbok i stället. Bredvid ritade hon en pil som pekade ner mot det. Under pilen skrev hon: Här pekar kompassen fel.
När de rodde hem satt Ragna återigen längst fram och tittade på nålen. Den darrade medan de var nära ön. Sedan lugnade den sig och pekade mot norr, hela vägen hem.
På kvällen låg kompassen på hennes nattduksbord. Nålen pekade mot fönstret. Mot norr. Mot sjön och ön och ett gammalt ankare som låg mellan stenarna i mörkret.
Finns det något nära din säng som alltid pekar åt samma håll, du? En klocka, en lampa, dina tofflor? Låt dem stå. De passar vägen till i morgon. God natt.
