Det var en gång en flicka som hette Vilja, och hon hade en osynlig vän som bodde i källaren.
Han hette Snurrtopp. Det var Vilja som hade hittat på namnet, för han snurrade alltid runt när han var glad. Det kunde hon inte se, för han var ju osynlig. Men hon visste det.
Källaren låg under huset, och man kom ner dit via en brant trappa med ett räcke av trä. Där inne stod tvättmaskinen och några gamla lådor och en cykel utan sadel och pappas arbetsbänk. Vilja fick gärna gå ner dit när det var en vuxen hemma och när hon hade tänt lampan först. Det var regeln. Strömbrytaren satt precis vid dörren, och den var stor och svart, så man inte kunde ta fel.
Hon hade träffat Snurrtopp en dag när hon gömde sig där nere för sin storebror Nikolai. Hon satt bakom tvättmaskinen och väntade, och då hade hon hört ett litet ljud bakom lådorna. Inte ett riktigt ljud. Mer som ett ljud man tänker. Och då hade hon vetat att det var någon där.
”Hej”, hade hon viskat.
”Hej”, hade Snurrtopp sagt. Också inne i huvudet.
Sedan dess hade de varit vänner.
De lekte kurragömma. Snurrtopp gömde sig, och Vilja gissade var han var. Bakom cykeln. Under arbetsbänken. Inne i en låda med gamla julprydnader. Hon gissade alltid rätt, för Snurrtopp sa alltid ”varmt” eller ”kallt” inne i hennes huvud, och då var det inte så svårt.
En kväll i november, när Vilja kom upp från källaren, satt pappa vid köksbordet.
”Vem pratar du med där nere?” frågade han.
Vilja var lite rädd att han skulle skratta. Men hon berättade det ändå.
Pappa skrattade inte. Han tänkte lite.
”Snurrtopp”, sa han. ”Det är ett bra namn. Fryser han inte där nere? Det är ganska kallt på vintern.”
Det hade Vilja inte tänkt på.
”Han har ingen jacka”, sa hon.
”Nej”, sa pappa. ”Det har osynliga vänner sällan.”
Han reste sig och hämtade en liten stickad mössa som Vilja hade haft när hon var bebis. Den var gul med en tofs. Sedan gick de ner i källaren tillsammans. Pappa tände lampan. Vilja lade mössan ovanpå lådan med julprydnader.
”Den är till dig”, sa hon.
Inne i hennes huvud snurrade Snurrtopp runt så att hon nästan blev yr.
”Han säger tack”, sa hon till pappa.
”Ingen orsak”, sa pappa till lådan.
Vilja tittade på honom. Sedan tittade hon på lådan. Och sedan skrattade hon så mycket att hon fick sätta sig på det nedersta trappsteget.
Vid middagen ställde pappa en extra stol vid bordet. Det stod ingen tallrik framför den. Men den stod där.
”Om han vill komma upp och värma sig”, sa pappa.
Nikolai himlade med ögonen. Men han sa ingenting. Och när han trodde att ingen såg det flyttade han stolen lite närmare elementet.
Nere i källaren ligger en liten gul mössa med en tofs ovanpå lådan med julprydnader i natt, du, och ingen kan se om det är någon under den. Men Vilja vet. Och uppe i köket står det fortfarande en stol för mycket vid bordet. God natt.
