Det var en gång en flicka som hette Sofia, och hon var ordförande i Den hemliga detektivklubben.
Det var hon som hade kommit på klubben, och det var hon som hade målat skylten. Den hängde på dörren till lekstugan längst ner i trädgården, och där stod det PRIVAT med röda bokstäver och ett litet öga under. Jörn från grannhuset var med, eftersom han var den enda som hade en pannlampa. Och Dan, hennes kusin, var med, eftersom han bodde två hus längre ner och ändå alltid var där. Han sa inte så mycket. Men han såg allting.
I klubbhuset hade de en plåtburk med proviant. Hasselnötter från Sofias farmors träd, russin och ett paket kex. Proviant måste man ha när man var detektiv. Man visste aldrig hur länge ett fall skulle hålla på.
En måndag var det hål i kexpaketet. Små, runda hål i pappret.
På tisdagen saknades det nötter. Sofia hade räknat dem. Det hade varit tjugotvå. Nu var det fjorton.
På onsdagen var russinen borta. Allihop.
”Vi har en tjuv”, sa Sofia. ”Det här är vårt första riktiga fall.”
Jörn tände pannlampan och tittade på burken. Locket hade inte suttit ordentligt fast. Han tittade på golvet. Där låg några små, svarta korn vid väggen, inte större än riskorn.
”Det är ingen människa”, sa Dan. ”Människor lämnar inte sådant efter sig.”
De gick upp till Sofias pappa, som höll på att kratta löv i trädgården. De visade honom kornen i en liten påse.
”Det är muslortar”, sa han. ”Det är en mus som har varit på besök.”
”Vilken sorts mus?” frågade Sofia och tog fram anteckningsboken.
Pappa lutade sig mot krattan. ”Det kan mjölet berätta för er”, sa han. ”Fråga mamma om ni får låna lite.”
Så den kvällen, innan de gick hem, strödde de ut ett tunt lager vetemjöl på golvet framför burken och hela vägen fram till dörren. De lade tre hasselnötter mitt i mjölet som lockbete. Sedan hakade de igen dörren och gick.
På torsdagsmorgonen, före skolan, sprang de ner till klubbhuset.
Nötterna var borta. Och i mjölet fanns det spår. Pyttesmå fotspår, fyra tår fram och fem bak, i små hopp. Och mellan dem ett långt, tunt streck.
”Svansen”, sa Jörn och lade sig på mage med pannlampan ända nere vid golvet. ”Den har släpat svansen efter sig. Och den hoppar. Den har långa bakben.”
Spåren gick bort till hörnet vid dörren, där det fanns en liten springa mellan brädorna. Och ut genom springan.
De gick ut. Precis vid springan, i det fuktiga gräset, stod Sofias pappas gamla, gröna gummistövlar. De hade stått där hela sommaren.
Det var Dan som tittade ner i den ena.
”Här är de”, viskade han.
Nere i stöveln, ända nere vid tån, låg en hög hasselnötter. Många fler än tre. Och russin. Och ett halvt kex. Och överst, hopkrupen i ett litet bo av löv, låg en liten, brun mus med stora, svarta ögon och stora öron. Den tittade upp på dem och darrade på morrhåren.
”En skogsmus”, sa pappa när de hämtade honom. ”Den samlar mat inför vintern och gömmer den på hemliga ställen. Gummistövlar är ett favoritställe. Och de kan hoppa som små kängurur.”
Sofia skrev ner det. Fall nummer ett. Tjuven är hittad. Tjuven är en skogsmus. Tjuven bor i en gummistövel.
”Ska vi inte ta tillbaka nötterna?” frågade Jörn.
De tittade på varandra. Sedan på musen.
”Den behöver dem till vintern”, sa Dan.
Så den gröna gummistöveln fick stå kvar. Pappa hittade ett par andra till sig själv. Och varje fredag lade detektivklubben tre hasselnötter bredvid stöveln. Det kallade de hyra.
Den hemliga detektivklubben har hakat igen dörren till lekstugan, du, och plåtburken har fått ett nytt lock som sluter alldeles tätt. Men ute i gräset står en gammal, grön gummistövel, och nere i tån sover den enda som vet var alla klubbens nötter finns, med svansen lindad runt sig själv. God natt.
