Det var en gång en pojke som hette Hugo, och han var detektiv. Han ägde en anteckningsbok med en spegel i, ett förstoringsglas med en spricka och en hatt som var lite för stor. Hatten hängde på sängstolpen när han sov.
En kväll i november låg Hugo i sin säng och kunde inte sova. Pappa hade läst två kapitel och släckt lampan och sagt god natt. Dörren stod på glänt, så som Hugo tyckte om det.
Och då såg han den.
En skugga. Den gled över väggen ovanför hans bokhylla. Den var lång och hade fingrar, många tunna fingrar, och den rörde sig från höger till vänster. Sedan var den borta.
Hugo höll andan.
En stund senare kom den igen. Samma väg. Långa fingrar. Över väggen. Borta.
”Pappa”, sa Hugo. Inte högt. Men pappa hörde det ändå, för pappa hörde alltid sådant.
Han kom in och satte sig på sängkanten. ”Vad är det, kompis?”
”Det finns en skugga”, sa Hugo. ”Med fingrar. Den går över väggen.”
Pappa tittade på väggen. Där fanns ingenting.
”Vänta”, sa Hugo.
De väntade. Och sedan kom den. Långa tunna fingrar som gled från höger till vänster och försvann.
”Hm”, sa pappa. ”Det här är ett fall för en detektiv.”
Hugo sträckte sig efter hatten. Pappa gav honom anteckningsboken och en blyertspenna och tände ficklampan, så att Hugo kunde skriva.
”Vad vet vi?” frågade pappa.
Hugo skrev: Skugga. Fingrar. Går åt vänster. Kommer tillbaka.
”Hur ofta kommer den?” frågade pappa.
De räknade. Den kom. Sedan gick det en stund. Sedan kom den igen. Sedan kom den två gånger direkt efter varandra. Sedan var det länge utan någonting.
”Den kommer inte regelbundet”, sa Hugo. ”Inte som en klocka.”
”Bra iakttaget”, sa pappa. ”Vad kommer förbi huset då och då på kvällen? Lyssna.”
Hugo lyssnade. Utanför var det tyst. Sedan hörde han något. Ett lågt brummande som kom närmare. Och i samma stund gled skuggan över väggen.
Brummandet blev svagare och försvann.
Hugo tittade på pappa. Pappa tittade på Hugo.
”En bil”, sa Hugo.
”En bil”, sa pappa. ”Men varför har den fingrar?”
Hugo tänkte. Han tittade på fönstret. Gardinen var inte helt fördragen. Det fanns en springa. Och utanför springan, ute på framsidan, stod björken. Den hade tappat alla sina löv nu. Bara de tunna kala grenarna var kvar.
”Trädet!” sa Hugo. ”Billyktorna lyser genom trädet. Och grenarna blir fingrar på min vägg.”
”Vi testar det”, sa pappa.
Han gick bort till fönstret och drog för gardinen helt. De väntade. Brummandet kom, närmare och närmare och förbi.
Ingen skugga. Väggen var helt mörk.
Pappa drog ifrån gardinen lite igen. Nästa bil kom. Fingrarna gled över väggen.
”Fallet är löst”, sa pappa. ”Skyldig: björken. Medskyldiga: bilarna på Lärkvägen.”
Hugo skrev ner det. Sedan ritade han ett träd med långa fingrar och en bil med två lyktor, och en pil mellan dem.
”Vill du ha gardinen för eller ifrån?” frågade pappa.
Hugo funderade. Skuggan var inte läskig längre. Den var bara björken som vinkade.
”Lite ifrån”, sa han.
Pappa lade anteckningsboken på nattduksbordet och hatten på sängstolpen. Han strök Hugo över håret och gick ut. Dörren stod på glänt.
Hugo låg och tittade på väggen. En bil körde förbi. Fingrarna vinkade. Hugo vinkade lite tillbaka under täcket.
Vinkar björken på din vägg också i natt? Vinka lite tillbaka då, om du vill. Hugos hatt hänger på sängstolpen, och anteckningsboken är stängd. God natt.
