Det var en gång en liten flicka som hette Luna, som bodde i en mysig by omgiven av gröna fält och blomstrande trädgårdar. Luna älskade att leka i den gamla trädgården bakom deras hus, där det stod en stor, gammal ek. Men det var något särskilt med den här trädgården som Luna inte kunde förklara. Hon kände alltid att det var någon som tittade på henne när hon lekte där.
En kväll, när månen lyste klart på himlen, bestämde sig Luna för att ta en sista sväng ut i trädgården innan hon skulle gå och lägga sig. Hon tog med sig sin ficklampa och smög tyst ut ur huset. När hon kom fram till den gamla eken hörde hon en svag viskning. Luna stannade och såg sig omkring, men det fanns ingen att se.
”Vem är där?” frågade Luna försiktigt medan hon lyste runt med sin ficklampa.
Plötsligt dök en liten, genomskinlig gestalt upp bredvid trädet. Det var ett spöke! Men det såg inte det minsta läskigt ut. Faktiskt såg det mer blygt ut än något annat.
”Hej”, sa spöket med en mjuk röst. ”Jag heter Silas. Jag är ett spöke, men jag är väldigt blyg. Jag har sett dig leka här i trädgården, och jag ville så gärna säga hej, men jag vågade inte.”
Luna log vänligt mot Silas. ”Hej Silas, jag heter Luna. Du behöver inte vara blyg. Jag är glad att du sa hej. Vill du leka med mig?”
Silas svävade lite närmare och nickade försiktigt. ”Jag vill gärna leka, men jag är inte så bra på det. Jag har aldrig haft någon att leka med förut.”
Luna tänkte efter och sa: ”Vi kan leka kurragömma! Jag räknar, och du gömmer dig. Jag lovar att jag ska hitta dig, oavsett hur bra du gömmer dig.”
Silas lyste upp av glädje och svävade snabbt iväg för att hitta ett bra gömställe. Luna började räkna högt medan hon blundade. ”Ett, två, tre… tio! Nu kommer jag!”
Luna gick runt i trädgården och tittade bakom buskar och träd. Till slut hittade hon Silas, som gömde sig bakom en stor blommande buske. ”Där är du, Silas!” ropade hon glatt.
Silas skrattade och svävade upp i luften. ”Du hittade mig! Det var roligt!”
De två nya vännerna lekte tillsammans i trädgården tills Luna blev trött och behövde gå och lägga sig. ”Jag måste gå in nu, Silas, men jag kommer tillbaka i morgon”, sa Luna med ett leende.
Silas nickade och vinkade hej då. ”Tack, Luna. Jag ser fram emot att leka med dig igen.”
Från den dagen hade Luna och Silas många roliga lekstunder i trädgården. Silas blev modigare, och Luna hade fått en vän som alltid fanns där för henne. Och varje kväll när Luna gick och lade sig visste hon att hon hade en särskild vän som väntade på henne i trädgården.
Och så slutade en magisk kväll med en ny vänskap som gjorde både Luna och Silas glada. God natt och sov gott, lilla Luna och Silas.
