Det var en gång en flicka som hette Hanna. Hon var sju år och bodde i ett gammalt gult hus med en vindslucka i hallen, och enligt hennes storebror spökade det på vinden. Hanna trodde inte riktigt på honom.
Tills en kväll i november.
Hanna hade gått upp för att hämta ett glas vatten. Hallen var halvmörk. Och mitt i hallen, under vindsluckan, svävade en dam.
Hon var genomskinlig som en gardin, och hon hade en lång klänning och håret uppsatt i en knut. Hon höll ett paraply i ena handen och tittade ner på golvet, som om hon var väldigt rädd för något.
”Ursäkta”, sa Hanna. ”Är du spöket?”
Damen gjorde ett litet hopp i luften. ”Åh, du skrämde mig, barn”, sa hon. ”Ja. Jag är fröken Ottilia. Jag har bott på vinden sedan 1912. Men det finns ett monster i huset.”
”Ett monster?”
”Det bor i köket”, viskade fröken Ottilia. ”Det är runt och svart, och det kör runt helt av sig självt, och det brummar. I går kväll kom jag ner för att titta på månen från vardagsrumsfönstret, och då åt det upp min näsduk. Den hade spetsar.”
Hanna tänkte. Sedan började hon skratta. Hon höll handen för munnen så att hon inte skulle väcka någon.
”Det är inget monster”, sa hon. ”Det är en robotdammsugare. Den heter Bobby. Den städar på natten.”
Fröken Ottilia såg inte övertygad ut. Hon höll fram paraplyet framför sig som ett svärd.
”Kom”, sa Hanna. Hon smög ut i köket, och fröken Ottilia svävade efter henne, väldigt långsamt.
Bobby stod i sin lilla laddstation i hörnet och blinkade grönt. Hanna satte sig på huk och tryckte på knappen.
Bobby surrade. Den körde ut på golvet. Den svängde, stötte försiktigt emot ett stolsben, svängde igen och körde in under bordet. Fröken Ottilia gav till ett litet skrik och svävade upp mot taket.
”Den kan inte se dig”, sa Hanna. ”Den kan inte ens se mig. Den kan bara känna saker som den kör in i. Och så suger den upp damm och smulor.”
Bobby körde runt under bordet. Den sög upp ett russin. Fröken Ottilia kom ner lite från taket.
”Och näsdukar”, sa hon.
”Och näsdukar”, sa Hanna. Hon öppnade den lilla behållaren baktill på Bobby. Där, mellan damm och smulor och en hårsnodd, låg en skrynklig näsduk med spetsar. Den var lite grå. Men den var hel.
Hanna borstade av den och höll upp den. Fröken Ottilia tog den med två genomskinliga fingrar. Hon såg väldigt lättad ut.
Sedan tittade hon på Bobby, som var på väg tillbaka mot laddstationen.
”Får jag pröva att åka på den?” frågade hon.
Hanna nickade.
Fröken Ottilia svävade ner och satte sig på Bobbys lock, med paraplyet över axeln och näsduken i handen. Hon vägde ingenting. Bobby märkte det inte ens. Den körde en liten tur runt bordet med fröken Ottilia ovanpå, och hon skrattade så högt att det lät som en tekanna som börjar vissla.
Till slut körde Bobby in i sin station och blinkade grönt.
”Tack, barn”, sa fröken Ottilia. ”Nu är det bäst att du går och lägger dig.” Och så svävade hon ut i hallen och upp genom vindsluckan utan att öppna den.
Hanna drack sitt vatten och gick och lade sig.
Nästa morgon frågade hon sin storebror om han hade sagt det där om spöket bara för att retas.
”Ja”, sa han.
Hanna log och åt sin havregrynsgröt.
Fröken Ottilia vilar på vinden nu, du, med sin näsduk vikt under kinden. Nere i köket blinkar Bobby grönt i sitt hörn. Ingen av dem ska göra något förrän i morgon. God natt.
