Det var en gång ett litet propellerplan som hette Humlan. Han var gul med en svart rand längs sidan, precis som en humla, och han hade två säten, det ena bakom det andra, en propeller fram och ett litet hjul under stjärten. Han var inte snabb. Men han kunde landa nästan överallt där det fanns en lång, platt gräsplan.
Hans hem var ett litet träskjul vid slutet av en gräsbana vid en havsvik. Och hans pilot hette Kåre.
Kåre var morfar. Han var också pilot, och han hade haft Humlan i många år. Varje sommar flög han ut till den lilla ön långt ute i havet, där han hade en gammal vän som hette Folke. Och i år skulle hans barnbarn, Dorotea, följa med för första gången.
Dorotea var åtta. Hon hade aldrig flugit i ett litet plan förut. Bara i ett stort, på semester, där man inte kunde se piloten.
På morgonen körde de ut till flygfältet. Det var en klar dag med en liten mjuk vind från väster.
”Innan vi flyger går vi runt”, sa morfar. ”Hela vägen runt Humlan. Vi tittar på allt.”
De gick runt. Morfar tittade på hjulen och lufttrycket. Han kände på propellern och letade efter sprickor. Han kontrollerade att rodren kunde röra sig. Han skruvade av locket på tanken och såg att det fanns tillräckligt med bensin. Han tog ett litet prov av bensinen i ett glas och höll upp det mot ljuset för att se om det fanns vatten i.
”Varför gör du allt det där?” frågade Dorotea.
”För att man ska vara helt säker”, sa morfar. ”Varje gång. Även om man har flugit tiotusen gånger. Och jag har kollat vädret på hela turen dit och hem igen.”
Dorotea fick det bakre sätet. Morfar spände fast henne med en sele som gick över båda axlarna och runt magen. Han satte ett par stora hörlurar med en liten mikrofon på hennes huvud.
”Då kan vi prata fast motorn låter”, sa han i hörlurarna. Hans röst lät som om han satt inne i hennes huvud. ”Och du rör inte något som har en knapp eller ett handtag. Men du får gärna titta på allt.”
Morfar startade motorn. Humlan hostade. Propellern snurrade runt några varv, sedan kom motorn igång och brummade, och hela planet skakade lätt. Det luktade bensin och varm olja.
De körde ut på gräsbanan. Morfar sa något i radion. Sedan sköt han fram spaken.
Humlan brummade högre. Han började rulla, fortare och fortare över gräset. Det skumpade. Stjärten lyfte. Och sedan slutade det skumpa.
De flög.
Dorotea tittade ner. Flygfältet blev litet. Träskjulet blev en tändsticksask. Bilarna blev leksaker. Viken låg under dem, blå och blank, och hon kunde se en båt som drog en lång vit rand efter sig.
”Det är som att vara en fågel”, sa hon.
”En långsam fågel”, sa morfar. ”Humlan är inte snabbare än en bil på motorvägen. Men då hinner man se allting.”
De flög ut över kusten. Under dem blev havet grönt och sedan mörkblått. Det fanns en sandbank mitt ute i vattnet. Och på sandbanken låg det något. Små grå korvar.
”Sälar!” sa Dorotea.
”Vi flyger inte för nära”, sa morfar. ”Då blir de rädda och hoppar i vattnet. Vi tittar bara härifrån.”
Humlan flög en stor båge högt runt sandbanken. Sälarna låg kvar i solen.
Efter en halvtimme dök ön upp. Den var liten och grön, med en fyr i ena änden och en hamn med fiskebåtar i den andra. I mitten fanns en lång smal gräsplan, och vid ena änden fladdrade en orange vindstrut.
Men på gräsplanen gick det något vitt.
”Morfar”, sa Dorotea. ”Det går får på landningsbanan.”
Morfar skrattade. ”Det gör de ofta. Vi flyger ett varv och väntar.”
De flög ett varv. Och en man kom körande ut på planen på en gammal röd traktor. Han vinkade upp till dem med kepsen. Sedan körde han långsamt runt, och fåren lunkade iväg och in genom en grind i stängslet. Mannen stängde grinden.
”Det är Folke”, sa morfar.
Humlan kom in över stängslet. Långsamt. Lågt. Morfar drog lite i spaken. Först nuddade de stora hjulen gräset. Sedan stjärthjulet. Bump, bump. De rullade över gräsplanen och stannade vid traktorn.
Folke kom fram och lyfte ner Dorotea. Han var gammal och hade ett skägg lika vitt som håret.
”Välkomna till ön”, sa han. ”Ni har haft tur. Vanligtvis står det två kor där också.”
De gick ner till hamnen. De åt fiskbullar på en bänk och fick glass efteråt. Dorotea fick gå upp i fyren och titta ut över havet från toppen. Långt borta kunde hon se kusten som de hade kommit ifrån.
På eftermiddagen gick de tillbaka till Humlan. Morfar gick hela vägen runt honom igen och tittade på allt.
”Igen?” frågade Dorotea.
”Varje gång”, sa morfar.
De flög hem i det sena ljuset. Solen stod lågt, och havet blev gyllene. Humlans skugga sprang bredvid dem nere på vattnet, en liten svart humla som följde med hela vägen. Sälarna låg kvar. Viken var stilla.
Morfar landade på flygfältet och körde in Humlan i skjulet. Han stängde av motorn. Plötsligt var det alldeles tyst. Dorotea tog av sig hörlurarna. Det surrade fortfarande i öronen.
”Vad tycker du?” frågade morfar.
Dorotea tänkte. ”Jag tycker att Humlan ska följa med till ön nästa år igen”, sa hon. ”Och jag.”
Humlan står i sitt skjul vid viken i kväll, med propellern stilla och motorn tickande medan den svalnar. Tick. Tick. Tick. Ute på ön har Folke släppt ut fåren på landningsbanan igen. Och Dorotea ligger i sin säng och kan fortfarande höra motorn brumma. God natt.
